Postat i: 2012 Rwanda
120503 torsdag
Det är alldeles tyst i huset, när inte regnet slår på taket. Vaknade tidigt. När jag stökade i köket, ville Natt Emmanuel in och ha te. Det gick så bra så. Han är vänligheten själv. Allt packat. Rummet iordninggjort. Det är mycket spartansk men allt jag behöver – en säng, en byrå och en stol och en lampa i taket. Ett bord att ha som skrivbord hade varit fint.
Kvart i åtta kom T och hämtade mig. Vi for till rektor Silas kontor. Efter en halvtimmas väntan fick vi audiens…inte riktigt, Silas är ganska lättsam. T fick lite tunghäfta av den överordnade. Jag bubblade på desto mer. Jag har sagt ungefär samma saker nu i tre dagar, så det flöt på rätt obehindrat i anpassning förstås av vad som uppfattades som meningsfullt. Silas verkade nöjd så här långt. Han uttryckte en viss förvirrad situation av Sidas tidigare innovations-människor som kommit. Jag tror även Ifor varit på NUR, men inte gjort större intryck. Detta kräver uppenbarligen ett långsiktig, förtroendefullt samarbete i en process. Efter en halvtimme var vi klara.
T körde tillbaka mig till BTH-huset. Där väntade min chaufför till Kigali. Hämtade mina grejer. M hade kommit upp. Kändes bra att få ta farväl av denna vänliga, stort leende BTH-kollega. Han vill komma till campus Karlshamn och hälsa på. Låter bra. Kramade om DagEmmanuel, som nu såg riktigt allvarlig ut.
Resan tillbaka till Kigali gick bättre en från (60 000 RwF). Jag satt på min till hälften uppblåsta meditationskudde. Hade nästan huvudet i taket. Ryggen klarade sig bra på detta vis. Att köra genom Rwanda dagtid är en lisa för ögon och själ. Det är så vackert med alla gröna kullar. Allt det vackra får en skarp kontrast till de massgravar och minnesplatser, som kantar vägen. En sak, som är alldeles uppenbar och annorlunda jämfört med andra länder i Östafrika, är att det är alldeles rent längs vägkanterna. Detta måste väl bero på att plastpåsar är förbjudna i Rwanda.
Blev skjutsad till Novotel, som är ett av de få ställen jag känner till i Kigali. Där parkerade jag mig i restaurangen, Emile kom efter ett tag. Vad roligt att se honom igen. Vi åt en snabb lunch och pratade oavbrutet. E hade inte så mycket tid. E kommer förhoppningsvis och hälsar på på BTH till hösten. Jag satt kvar en stund till, njöt av rwandiskt kaffe. Tog en taxi till flygplatsen. Gott om tid. Flygplatsen har fortfarande fritt internet. Men mitt Tigo-modem är snabbare. Skönt att ha tid att jobba undan. Bedövar ryggen med värktabletter. Så var denna korta resa och reseblogg slut. Väl mött vid nästa långresa.
Postat i: 2012 Rwanda
120502 onsdag
Så det regnade större delen av natten. Mina fantasier skenade. Blir jag fast i Butare? Snodde rätt bra med min rygg under natten, men sov en del. Det regnar in i köket. NattEmanuel var som en dränkt katt. Han kom in och drack te både igår kväll och i morse. DagEmmanuel lät meddela att flera träd vräkts omkull över vägen in till Butare. Jag frågade senare mina kollegor. Inga problem med vägen till Kigali. Den är säkrad, som enda transportled genom landet väster och söder över.
Ringde efter min taxichaufför, som kom omgående. Stolt över att inte ha besvärat T om skjuts utan fixat det själv anlände jag kl. 9 till vårt möte. E anslöt sig. Vi arbetade hela förmiddagen med vårt letter of intent. Fatta vad det betyder – SICD är nu en godkänd samarbetspartner så här långt. Ju mer vi diskuterar ju mer sjunker det in av gemensamma synsätt. Kul! E blev tvungen att ge sig iväg för att fixa läckande tak både i kontorshuset och hemma. Det gjorde inget. T och jag jobbade på. Vi fixade ett googledocs och skrev tillsammans i det på våra respektive datorer och med texten på väggen via projektorn.
Strax efter tolv tog vi lunchpaus. Jag vandrade ner till gamla Ibis och åt lunch. Undrar om det är samma restaurang, nu när hotellet flyttat. Tur jag hade paraply med. Det behövdes på promenaden tillbaka. Köpte en typisk ljusstake av gammal farbror på trottoaren. Min har gått sönder, som jag har hemma.
Klockan 2 var vi samlade igen. Fortsatte med vårt skrivande och diskuterande till halv fem, då vi inte kom längre. Hade till och med skissat på strukturen för budgeten. T är väldigt bra och snabbtänkt. E upprepar och sammanfattar förståelser, som alltmer verkar sammanfalla. Att få saker att hända i samhället är huvudtemat för dagen. Jag ringde Silas medan vi satt där. Han var i Kigali. Han bestämde snabbt att jag skulle komma till hans kontor imorgon kl.8. Det får bli så och sen iväg med mig till Kigali kl.9.
Taxichauffören tog mig tillbaka till BTH-huset. DagEmmanuel kom precis från marknaden. Hade köpt massa grönsaker och frukt av min 5 000 RwF. Han lagade kvällsmat till mig. NattEmmanuel stökar runt här….på ett mycket försynt sätt. Mycket email-jobb på kvällen. Packat ihop mitt bagage.
Postat i: 2012 Rwanda
1 maj tisdag
Det är helgdag här i Rwanda också denna dag. Jag var uppe rätt tidigt, eftersom jag skulle ha möte halv nio. Min kollega M från BTH hade skrivit en lapp med telefonnummer till taxichauffören, som skulle hämta mig, för den händelse att han glömt bort körningen. Gulligt! Jag ringde för säkerhets skull nån minut innan avtalad tid.
Jag hade möte med professor Verdiana från Tanzania. Hon basar för hela forskning-organisationen på NUR, med andra ord hon är Director of Research Directorate. En mycket trevlig och sympatisk person. Hon sitter i rummet intill R och T. V satt och jobbade, fast det är helgdag idag och ganska tomt i övrigt i huset. Jag tyckte att vi fann varandra på en gång, flera gemensamma bekanta. En sak, som V berättade och som gladde mig särskilt, var följande. V kom till NUR året efter att Lars Haikola, jag och Pirjo haft uppdraget från Sida att tillsammans med ansvarigt team på NUR göra en genomlysning av NURs forskningsorganisation och föreslå vägar framåt. V blev alltså chef för NURs forskning och berättade att hon hela tiden har haft vår rapport, som ett stöd i de förändringsprocesser, som ägt och äger rum. Och så mycket kritik vi fick från vissa handläggare på Sida i Stockholm för vårt arbete. Vs ord är en upprättelse. Tänk att detta arbete kommit till nytta. Jätteglad!
Det var lätt att diskutera innovationsaspekterna i NURs concept note och varför SICD kan vara en resurs för samarbete. Jag kopierade Hans fina websidefolder på en minnepinne och överlämnade till V. Nu har även hon alla beskrivningar och dokument. V har förståelse för SICDs sätt att hantera forskningens roll i avancerade samverkanspraktiker. Härligt. Hon har stort förtroende för Tomas K. Hon uttryckte en uppskattning av vårt erbjudande. En knapp timma tog mötet.
Jag promenerade tillbaka från gamla rektorshuset genom Butares huvudgata. Gick in i mataffär och köpte bröd och marmelad. Nu fattar jag de tomma hyllorna i andra affären igår. Samma butiksägare, som hade tomma affären, är nu i den affär jag besökte idag. De håller på att packa upp massa varor på hyllorna. Köpte mera airtime. Gick in i souveniraffären och handlade presenter till barnbarnen och andra och lite till mig själv. Skönt att promenera och få röra ryggen. Tror (med korsade fingrar) att den är lite bättre idag.
Resten av dagen tillbringade jag på verandan och i matrummet sittandes på en hög med böcker på stolsitsen. M träffade jag som hastigast innan han for till universitetet. Annars var jag själv hela dagen förutom en kort stund med dagEmmanuel. Fixade mat själv av vad som fanns i kylskåpet. Jobbade fram förslag till hedersdoktor på BTH, gjorde ppt till NetPortdagen, jobbade undan massa mail, kontakt via mail och skype med delar av familjen.
Vi halv sjutiden brakade åskan loss tätt följt av ett enormt hällregn, som slog högljutt mott taket. NattEmmanuel låter vänta på sig.
Njut av en vacker variant av Hibiscus, som växter som häck längs vägen.
Postat i: 2012 Rwanda
120430 måndag. Valborgsmässoafton
Så la jag ut min Rwanda blogg på facebook. Jag tycker det är knepigt att tränga mig på med mail till familj, vänner och kollegor och upplysa om att jag skriver blogg igen. Men nu är jag alltså här igen med mina försök att dela upplevelser och mindre upphetsande jobbanteckningar.
Ryggstatus, vilket knappas kan intressera andra är maken, som hört mig beklaga mig. Värktabletter tar inte det onda under natten. Det är lättare att vara upprätt, då funkar painkillers hyfsat bra. Ytterligare en natt utan särskilt mycket sömn.
Det känns lite hemtamt att vara i BTHhuset. DagEmmanuel kom vid 8 med bamsekram. Kärt att se honom igen. Fast jag blev alldeles bestört, när jag hörde vad som drabbat honom och barnen. Frun dog strax efter att tredje barnet fötts för 6 månader sedan. Grymt. Jag visste ingenting och där stod jag rakt upp och ner, när han berättade, alldeles tagen. En kollega från BTH, Anna, var här då det hände och Emmanuel vad djupt tacksam för hennes engagemang och hjälp. Vad futtiga mina bekymmer känns i ett sådant sammanhang. Jag förstår vad livlinorna i storfamiljs-traditioner betyder i dessa situationer. Emmanuel fixade lite frukost till mig. Vi satt sen och pratade och tittade på hans bilder av fru och barn. Han kan le och skratta i allt elände.
Theophile, som är vice chef för det forskningscentret, som vi förhoppningsvis ska samarbeta med, CEESD (Centre for Environment, Entrepreneurship and Sustainable Development), kom och hämtade mig med sin bil. Vi hade lite sms-kontakt för att han skulle hitta BTHhuset. T är en ytterst sympatisk person, som har disputerat i geografi/ miljö / landreformer i samarbete med Göteborgs universitet.
Lokalerna för CEESD ligger i gamla rektorsbyggnaden. Där väntade chefen, professor Emmanuel Twarabamenye, också en mycket sympatisk person. Vårt möte startade kl. 9 och höll på hela förmiddagen. Vilken resurs vår nya hemsida är, tack vare Hans. Han hade fixat så att jag utan internet kunde använda hemsidan och alla dess länkar och dokument. Med den projicerad på väggen gick jag igenom ganska i detalj vad SICD är, bakgrunden, vad vi gör, vad som hänt i de olika länderna och resultat. Och jag hade T och E med mig! Vi började diskutera och vrida och vända på situationen för NUR, Rwanda och NURs concept note. Det blev en fantastiskt intressant diskussion utifrån Centrets ganska ospecifika uppdrag att hålla i hela innovationsutvecklingsfrågan och kunskaps- och tekniköverföring (läs samarbete) med samhället utanför NUR. Diskussionerna placerade sig någonstans mellan UMSAs och UMSS’ förståelse och praktik i kluster och innovationsutveckling. T och E är avancerat reflekterande och väldigt inspirerande att utveckla tankegångar och försök med. Jag tyckte det gick bra, fortsatt med samarbete som en öppen fråga. Relevansen måste kännas stark hos T och E och NUR.
T skjutsad mig tillbaka till BTH-huset. På vägen fixade vi en internetsticka, modem, Tigo, till mig och airtime tillräckligt för tre dagar. Stickan med simkort kostade lite minder än 1700 RwD och tiden kostar ca 9 kr per dag (24 timmar flat rate). Toppen. Jag lyckade också få igång det hela, när jag var i huset igen.
Tänk dig att du har en perfekt mogen avocado, stor som tre apelsiner, lite nybakat bröd och en kopp te. Hyfsad lunch att njuta av. Jag satt med min internetsticka och jobbade undan massa mail. Jag sitter på en hög med böcker på stolsitsen, perfekt ställning. Pratade lite mer med Emanuel och hans bekymmer. Solen började titta fram. Nästan vindstilla och sommartemperatur. Väster ut höjer sig grönskande berg, stora träd med orange-röda blommor. Vackert. Väntade på att T skulle hämta mig igen för nästa möte. Kvart i fem kom han. Hämtade upp hans fru, som sen tog bilen, när vi klev av på universitetet och vid den byggnad, som Joseph Kabakeza förr höll till i. Joseph som hade störtkoll på alla bilar och alla som kom och avlägsnade sig. Där träffade T och jag Raymond, som är Sida samordnare dvs en efterträdare till Joseph.
Förmiddagens alla berättelser skulle jag komprimera på 15 minuter. R hade följt Tomas och rektorns mailkorrespondens. Så det var inte en helt omöjlig situation. Men fortfarande denna olösta ekvation att hålla sig kvar i akademiska och linjära strategier för dissemination av universitetets kunskaper och resurser till Rwandas fattiga folk och samtidigt önska sig andra strategier. Ett givet ögonblick att starkt propagera för Sidas och VINNOVAs samarbete och SICDs roll och erfarenheter. Konsulten från Sverige, vars namn jag nogsamt förträngt, och som vi fann omöjlig att samarbeta med spökar fortfarande, med NURs slutomdöme – en totalt förvirrande situation som NUR inte vill hamna i igen. Jag kan förstå. R förväntar sig ett första utkast till LoI efter onsdagens fortsatta arbete. Strax innan vårt korta möte var över, dök Herman upp, Herman som jag diskuterade ISCP-EA och SICD med 2009. Han kände igen mig. Jag kände definitivt igen honom. Herman ville R något, så vi bytte bara artighetsfraser och en önskan om att hinna träffas, innan jag far.
Jag fick skjuts av T tillbaka till BTH-huset igen. Var inom vanliga affären för att köpa lite vatten. Knappt några varor på hyllorna. Kusligt, undrar varför. T hade inga svar. Sen var jag ensam i huset resten av kvällen. NattEmanuel kom, fixade sig lite te. Sitter där ute och vaktar och lyssnar på radio. Så är hans liv varje natt, vecka ut och vecka in, vad jag förstår. Dvs jag förstår inte hur ett sånt liv kan vara.
Det går att skypa med stickan. M och jag fick fira lite Valborg genom att samtala via detta märkliga och digital mediet.
Postat i: 2012 Rwanda
120429 söndag
Ljuset kommer stilla fram över Kastrups flygplats klockan fem på morgonen. Funderar om jag ska börja skriva denna blogg på engelska. Vad hindrar mig? Mitt resebloggande startade jag för min mamma. Hon var en orolig själ och en fena på sin dator, men läste inte engelska. Hon blev mindre nervös av mitt resande att läsa min blogg varje dag, när jag var ute och for i världen. Ibland skrev hon små gulliga kommentarer. Nu finns inte mamma i jordelivet mer och de som eventuellt läser min blogg är alla kunniga i engelska. Jag kunde få fler intresserade att läsa bland vänner och kollegor, som inte är svensktalande. En annan sak, som får mig att skriva på svenska, är att denna reseblogg är också mina jobbnoteringar. Om mina kollegor, som inte är svensktalande läser denna blogg, måste jag vara försiktigare i mina formuleringar. Jag censurerar mig tillräckligt som det är. Jag får se. Medan jag funderar, fortsätter jag med att skriva på svenska.
Ont i ryggen. Flyget mellan Köpenhamn och Kastrup gick bättre än väntat. Jag fattar inte att det är så mycket folk på Schiphol en söndag morgon. Det bara kryllar av alla möjliga och möjliga sorter. Letade rätt på en liten affär, som säljer lite medicin. Köpte starka värktabletter med informationstext bara på holländska. Inte särskilt lätt att förstå. Köpte vatten och tog mig en pilla. Fortfarande gott om tid innan nästa avgång. Satte mig i närheten av gaten. Sakta började värken klinga av. Vilken enorm lättnad och njutning.
Började fundera på foton till bloggen mitt bland alla människor. Sitter man bara still händer det grejer och det gjorde det. Plötsligt kom en välklädd, ortodox judisk man med svart, typisk hatt och kaftanliknande stilig rock. Han stod still, tittade ut genom stora fönstret och rörde på munnen utan ljud. Bestämde sig för att stanna där. Plötsligt tog han upp en stor sjal med långa fransar, knöt band om armen, satte fast den lilla, svarta burken på pannan med band bak i nacken och svart sammetskalott på skulten. Sittande på barstol lutandes mot bordet förrättade han sin bön. Ett givet fotoobjekt. Jag stängde av blixten och plåtade.
Flyget till Kigali gick i tid. Smidig incheckning. Bad personal kolla om mitt bagage var lastat på planet. Positivt besked. Somnade i flygstolen, djupt och utan smärta. Vaknade till lagom till lunch. Fick mjölkfri variant. Gott! Såg Ironlady, filmen om Margaret Thatcher. Oavsett vad folk sagt om denna film, blev jag tagen. En fin skildring av hennes man, hans integritet, humor, lojalitet och hur mycket han betydde för Margaret. Tillåt mig att fortfarande tro att en karriärkvinnas dåliga samvete för familjen är större en karriärmans….generellt och inte alltid i enskilda fall. En icke-karriärmans belöning i nära relationer med sina barn.
Framme i tid i Kigali, bagaget kom fram, bankautomat fungerade OCH taxichaufför stod och väntade på mig. Om flygresan gått bra med värktabletter och hyfsade stolar, var taxiresan till Butare en mardröm. Nedsuttna säten är ingen bra idé. Till slut halvlåg jag i baksätet för att stå ut. Enkelresa ca 10 mil kostade 60 000 RwF (ca 100 USD). NattEmmanuel öppnade för mig och jag fick stora rummet med eget badrum. Mohammed från BTH kom hem efter en stund, trevlig ung man från MAM, som undervisar ICT-magister-studenter i innovation. Världens åskväder och ösregna avslutade min dag.
Postat i: 2012 Bolivia februari
2012 02 18 lördag
Peter gav sig iväg på sin långa färd hemåt tidigt på morgonen. Håller tummarna att det går bra. M och jag pressade oss upp halv sex för att känna efter hur vi mådde inför dagens planerade utflykt. Oklart. Gick ner till frukostmatsalen och åt lite. Lite bättre. Ja, vi försöker, tänkte vi, och satte oss med lätt packning i lobbyn halv åtta.
Så småningom blev vi upphämtade av en buss, som skulle ta oss till Titicaca-sjön och Cobacabana. Fler upphämtningar i stan. Det tog en evig tid att ta oss genom staden Alto Plano. Inga problem, jag satt skönt i min busstol och njöt av att jag mådde hyfsat. M var betydligt mer rörlig denna dag. De snöklädda topparna vid randen av Alto Plano var lika vackra. Molnen hängde precis ovanför dem. Överfarten med små, rangliga båtar vid färjeläget gick bra. Att se lokalbefolkningen är i sig en upplevelse. 1,5 bob för färden. På andra sidan köpte jag små bananer i väntan på bussen, som forslades över av annat flytverktyg. Flera lurviga och tuffsiga hundar gjorde oss sällskap, medan vi väntade. De var snälla och tittade bara vädjande på oss för en munsbit. Längs de höga, böljande kullarna med sina små och många terassodlingar svävar min själ fritt. Så vackert det är.
Det tog ungefär 5 timmar att komma till Cobacabana. Då hade vi redan sett den mäktiga Titicaca-sjön vid flera tillfällen längs vägen. M och jag promenerade i sakta mak upp till den stora katedralen. Köpte ett paket ljus. Satt en stund och tittade på det stora, guldbeströdda altaret. Så mycket guld i ett så fattigt land. Sen gick vi till den mörka kryptan intill och tände alla våra ljus. Tog oss vidare till lokala torget med livlig handel. Jag frågade tanten med garnerna, om hon hade något alpackagarn. No, solamente syntetico. Hon sa att det fanns bara i La Paz. En söt gammal tant, som jag gärna skulle vilja ta ett foto av. Tusen små stånd och affärer. Vi tog oss ner till restauranggatan mot hamnen. Satte oss på ett matställe, där det var mycket folk, ute i trädgården. Där serverades det tre rätters meny för 20 bob (=20 kr). Vi åt lite av varje rätt och kände oss ännu lite piggare. Handlade lite presenter.
Ms krafter började tryta och han frös. Köpte halsduk, mössa och vantar i alpacka att värma sig med. Vi skippade promenaden upp på en av de två topparna och köpte bussbiljett med lokalbuss till La Paz istället. Det var tur det, för det började strax regna. Gamla tanter med sina traditionella dräkter – höga filthattar, veckade kjolar, förkläden och sjalar färdades med bussen och med mycket packning på taket. En del solbitna, slitna män plockades upp på vägen ute bland kullarna och odlingarna. Väl framme i El Alto blev det besvärligt för busschauffören men intressant för oss. Stora genomfartsleden var avstängd på grund av dansande, spelande karnevalsmänniskor. Då ställer de stora taxibussar i rad för att blockera hela vägbanan. Massa folk samlas för att se och höra. Vi fick ta kringelikrokvägar genom stan. Vägen ner i La Paz-grytan var också en upplevelse. Brant var det och jag vet inte var slutstationen för bussen låg. Frågade efter busstationen. Chauffören pekade och sa upprepade gånger taxi. Nej, vi ville inte ha taxi bara ta oss till busstationen. M och jag började promenera nedåt. Mycket folk och kommers. Kände inte igen mig ett dugg. Till slut tog vi en taxi och sa terminal bus. Taxichauffören verkade rätt kunnig, så vi frågade om hotel Europa. Jodå, han kände till det och vi bad honom fortsätta köra dit. 40 bob för hela den långa färden. Skönt att vara tillbaka. Paket från Carlos väntade med presenter. Vad gulligt av honom. M stöp isäng och jag tittade på Skavlan på SVT-play.
Nu är det så att jag slutar min offentliga reseblogg för denna gång. Hoppas få ’se’ dig igen nästa gång jag far ut på långresa i jobbet. Har du lust att följa mina vidare äventyr i Sydamerika, innan jag kommer hem, är du välkommen till en google docs. Maila mig på lenatrojer@gmail.com för att få ta del av denna slutna reseskildring.
Här kommer lite bilder från La Paz.
Postat i: 2012 Bolivia februari
12 02 17 fredag
M har sovit över ett dygn, lika färdig. Han släpade sig ner till frukost och dök sen isäng igen. Mer syrgas.
Peter och jag vandrade ner till Radissons lobby, där vi mötte Carlos och Eduardo kvart i nio. Kul att se dem igen. Vi tog oss till viceministeriet för Science & Technology. Varför det heter viceministerium fattar jag inte. Kl. 9 hade vi dragning för ministern och flera ur hans personal. Ministern visade sig vara en oerhört sympatisk person. Han hade varit i Sverige med Eduardo år 2000 och bland andra träffat Maja Lindroos.
En märklig sak – nu var alla ledigt klädda i jeans, skjorta utan slips, tröja och jacka. Funderar på om det är en klädkod för Morales regering. Igår var det kostym och slips på UMSA. Som vanligt kunde inte Fernando hålla tiden utan uppenbarade sig en kvart försent.
Jag började det hela med att ge en Sida-bakgrund till INNOVA-programmet på UMSS och UMSA samt gjorde lite forskningskommentarer, eftersom ministern är utbildnings- och forskningsminister. Sen fortsatte Peter och gav en introduktion till innovationssystem och kluster-utveckling i Bolivia. Eduardo var förnämligt koncentrerad i sin dragning om CBBA, klustren och framväxt av innovationssystem i regionen. Fernando var betydligt mångordigare och la beslag på mycket av vår tid med ministern. Den senare gav sen en kommentar och fokuserade mycket på universitetens nya roll utanför laboratorierna och knöt an till Eduardos tal om innovationssystem. Carlos tolkade till Peter och mig. Jag tackade å Peters och mina vägnar för denna möjlighet till möte och framhöll Majas stora betydelse för INNOVA-programmet. Vi fick nästa 2 timmar med ministern.
Peter och jag fortsatte neråt gatan och letade upp svenska ambassaden för möte med Ann Stödberg. Ambassaden ligger nu på Av. Acre. Jag började känna mig illamående och konstig. Ann är vänligheten själv. Jag hann vara med en stund på vårt möte, innan jag var tvungen att avlägsna mig till toaletten. Peter fick fortsätta. Hejade på Sara. Ann är angelägen om att få våra reserapporter och annat material från klustren i Bolivia. Hon behöver denna typ av material för rapporteringar i sin tur. Det ställer vi gärna upp med. Hon berättade om ett intressant projekt med en slags fond och urbefolkning i Amazonas, för hållbar trädavveckling och inkomst för folket. De äger kollektivt marken. Peter föreslog att de skulle bli deltagare i träklustret. Vad mer som diskuterades har Peter i sina anteckningar.
Peter och jag tog taxi tillbaka till hotellet. M sov fortfarande. Jag var tvungen att lägga mig. Fixade upp lite bröd, te och bananer till M. Själv led jag av kraftigt illamående till så där ett på natten, då det släppte. Måste vara matförgiftning – misstänker det kalla grillspettet med mystisk sås vid invigningen.
Postat i: 2012 Bolivia februari
12 02 16 torsdag
Kvart i två mitt på natten anlände M, helskinnad efter samma långa resa som jag gjorde i lördags. Hotell Europa i la Paz rekommenderas. De är mycket pålitliga vad gäller hämtning på flygplatsen. Satt i mörkret framför datorn mina tidiga morgontimmar, för att inte störa. Regn även här i La Paz.
Fernando skulle komma till hotellet klockan nio, för att förbereda mötet med rektor en timme senare. Han anlände halv tio efter att jag smsat och påmint. Grrr. Nåja, vi hann byta några ord och sedan promenera ner till universitetets huvudbyggnad. Rektor har sitt kontor på andra våningen, ståtligt med vackra träpaneler på väggarna. Mötet gick bra. Fernando pratar en tydlig och långsam spanska, som det är någorlunda möjligt att förstå. Rektor Teresa däremot är nästan omöjlig att begripa. Fernando med sin staplande engelska fick tolka. Rektor är kunnig om INNOVA-programmet och Sidas viktiga roll. Hon uppskattar programmets tydliga resultat i samhället. Hon nämnde att svenska miljöministern skulle komma och uppfattade att särskilt miljöfrågorna har ett fokus för Sveriges samarbete med Bolivia.
Efter detta möte tog Fernando oss till stora plenisalen. Otroligt vackra och starka målningar längs alla väggar. De berättar den blodiga historien om befrielsen av Bolivias folk och tillblivelsen av universitetet för mer än 100 år sedan. Det är annat det än ett porträttgalleri av tråkiga gubbar.
Vi togs till vicerektorns kontor och blev sittande i hans soffa. Vicerektorn pratar engelska, är ingenjör och var mycket lättillgänglig och rolig att prata med. Inga konstigheter och prestigebeteenden.
Vidare till institutet för materialforskning (something) med mycket träforskning intill huvudbyggnaden. Där hamnade vi i soffa i deanens rum med Fernando, vicerrektorn, deanen, institutschef, Sara från svenska ambassaden och så småningom också rektor Teresa igen. Deanen berättade om verksamheten. En invigningsceremoni av utrustning för analys av trä skulle äga rum. Denna utrustning kommer från Santa Cruz och vi hörde talas om den på svenska ambassaden för några år sedan. Det är alltså Sida-stödd utrustning. Med filmkameror och fotografer närvarande vallades församlingen från deanens rum plus andra genom olika labb också rummet där utrustningen står, och som rektor invigde genom att dra upp ett vackert färgat band. Slutstation var en föreläsningssal, där väl valda personer höll tal. Sara tolkade till Peter och mig. Efter detta var det vin, cocacola och tilltugg en kort stund, innan högdjuren lämnade.
Jag skyndade tillbaka till hotellet. M hade inte orkat gå ur sängen, klart påverkad av den höga höjden. Vi tog oss ut för att äta lunch. Jag fick stötta en mer än vimmelkantig M. I trappen upp till huvudgatan fick vi vända. Vi gick in på restaurangen intill hotellet. M blev väl omhändertagen av ägaren med coca-te och lätt mat. Tillbaks till hotellsängen.
Kvart i tre promenerade Peter och jag till DIPGIS. Ferando stod plötsligt i ett gathörn intill och ledsagade oss. På DIPGIS följde några timmars intensiva diskussioner. Celeste var där, Ignatio och två andra män från institut kopplade till träklustret. En fullständigt värdelös tolk uppenbarade sig så småningom. Jag förstod bättre spanskan än henne engelska översättningar. Vi skulle diskutera LoI. Knäckfrågan blev forskningskomponenten. Vi har tidigare studsat på att DIPGIS vill få in all möjlig forskning och utbildning, som tillhör andra fakulteter på UMSA typ skogsforskning, bioteknik, kemi etc. SICD kan inte vara samarbetspartner för det. Det tog dessa timmar att vrida förståelsen i huvudena på närvarande till att forskningskomponenten måste placeras inom temat för INNOVA-programmet dvs innovationssystem, kluster- och innovationsutveckling. Den, som fröst hajade det, var Celeste. Och med dessa språksvårigheter. Kvaliteten på diskussionen med UMSA går inte att jämföra med UMSS, som är klart kompetenta i frågorna. Pust, jobbigt. Vi kom fram till en någorlunda gemensam förståelse inbillar jag mig. SICD måste börja skissa på LoI, för att det ska bli nåt. DIPGIS är fortsatt mycket angelägna om att få ha oss som samarbetspartner. Så det handlar inte om det. Det handlar om en alltför ostrukturerad förståelse och en akademisk konservatism. Celeste bad mig om ytterligare hjälp med andra texter.
Tillbaka till M. Han var fortfarande groggig, blek och svullen i ögonen. Nu var det aktion som gällde. Jag fick upp en syrgastub. Sen satt M i fåtölj och lät sina lungor fyllas i mer än en timma. Färgen i ansiktet började återvända, men han hade ytterst svårt att hålla sig vaken. Jetleg och 4000 m är ingen bra kombination för en otränad. M och jag stannade kvar på hotellet. Peter, Carlos och en vän till Carlos gav sig ut för att upptäcka middagsrestaurang i La Paz. M och jag fick i oss lite mat så småningom. Tidig kväll med coca-te och höjdsjuketablett.
Postat i: 2012 Bolivia februari
2012 02 15 onsdag
Det blev en hel del skypesamtal hem på morgonen. Jag går upp vid fem och använder dessa tysta morgontimmar till jobb och hemmagrejer. Tidsomställningen är på det sättet en gåva.
Samma hämtningsrutiner som igår på morgonen. När vi passerade vattendraget, var detta idag en stor flod med forsande gulbrunt vatten. Fuerte! Jag har aldrig sett så mycket vatten där. Möte på UTT. Kort uppföljning av gårdagens workshop.
Sen anlände Daniel från CADEPIA med tre manliga kollegor representerande två kluster in spe – metal mechanics och wood. Ett intressant möte följde, där de / vi snackade oss fram för att både förstå och finna former för ett regionalt innovationssystem. En gemensam plataforma med ett tydligt ansvarstagande ledarskap att få ihop alla aktörer. Eduardo föreslår CADEPIA att ta på sig den rollen. Klustergrabbarna var frustrerade. De ville prata hur få igång klustren och få resurser. Eduardo styrde diskussionen mellan massa skär. Klockan elva avslutades denna diskussion.
Carola anlände. Vi hade ett handledningsmöte Carola, Eduardo, Carlos och jag. Vi gick igenom och uppdaterade Carlos studieplan, vilken skrevs ut och signerades av alla. Skönt att få det gjort. Carlos avhandlingsarbete fungerar väl och uppskattas även av ministeriet för Science and Technology. Carlos är den enda i landet som forskar på innovation, innovationssystem och kluster, vilket är en kompetens ministeriet efterfrågar. Kul 
Tillbaka till hotellet. Jag hade bara en timma på mig att äta min lunch och packa mig ur rummet. Ja, packat hade jag redan gjort på morgonen. Skype-pratade med ledsna mamma, som var lite bättre idag. Satt sen på hotellfiket och jobbade till halv fyra. Då anlände Eduardo och Carlos. Vi jobbade med LoI en timme, innan det var dags att ta sig till flygplatsen. Carlos hängde med dit.
Vi åkte med TAM denna gång. Men innan dess kom Carlos pappa och vi fick en stund med honom. Han ville bjuda på kaffe. Trots at vi inte pratar varandras språk särskilt mycket, kan vi föra intressanta diskussioner. Carlos stöttar upp med tolkning.
Anlände La Paz kvart i sju utan problem. Kallt och uppehållsväder. Hotelltaxi väntade. Det var rätt mycket trafik, så chauffören tog gamla vägen genom Alto Planos många gator och serpentinvägen ner i La Paz-grytet. Alto Plano lika spökligt eländigt, La Paz lika vackert med alla ljusen, som började tändas. Molnen döljde de snöklädda topparna.
Både Peter och jag var trötta, så vi drog oss baklänges till respektive rum. Jag mailade Fernandos, eftersom det är oklar när och hur vi träffas imorgon. Annars inväntade jag Magnus, som var på väg.
Postat i: 2012 Bolivia februari
2012 02 14 tisdag
Regnet det bara öser ner….på morgonen och kvällen. Vi blev hämtade av UMSS chauffören kvart i nio. Lite mindre trafik, var i tid till möte på UTT med Eduardo, Carlos, Peter och jag.
Vi diskuterade först upplägget på gruppdiskussionerna för eftermiddagens workshop. Därefter hade vi en första och ingående diskussion om vårt gemensamma Letter of Intent (LoI) inför det nya bilaterala avtalet med Sida. Eftersom Eduardo precis har avgått som DiCYT är han väl insatt i hur långt de andra områdena och fakulteterna på UMSS har kommit med förberedelser för samarbete med svensk partner. Vi ligger mycket väl framme i jämförelse. Vårt samarbete är väl etablerat, vi har en genomarbetad gemensam verksamhetsidé och en hel del av formuleringarna för LoI angående INNOVA-progammet är redan skrivna. Vi ska fortsätta ännu mer konkret med LoI och arbetsplaner för det samma imorgon. Eduardo var tvungen att avvika vid elva för möte med rektor angående workshopen.
Peter och jag tog taxi tillbaka till hotellet för lunchuppehåll. Jag fortsatte skrivandet på årsredovisningen för Teknovetenskapliga studier. Snart har jag en första draft klar, pillade med executive summary. Mailjobb.
Klockan tre på eftermiddagen började workshopen Primer Encuentro de Conglomerados Productivos de Cochabamba. Den hölls i en lokal på UMSS. Eduardo var lite nervös innan att det inte skulle komma nåt folk. Det hade han inte behövt vara. Över 50 personer närvarade och fyllde upp hela lokalen. Det var deltagare från klustren, CADEPIA, CDC, UMSS och forskningscentran, government (Cecilio) och andra. Mycket kära återseende inte minst av Victor Guaraguara. Han är bara så härlig. Programmet fungerade. Peter gjorde en dragning mitt i prick för workshopens syften. DiCYT satt med och lyssnade på Peters presentation. Bra! Eduardo gjorde ett kort inlägg. Carlos gjorde en suverän presentation med hard facts på utvecklingen av klusterfirmorna utifrån UMSS alla aktiviteter. Wendy presenterade läderklustret på ett säkert sätt. I kaffe pausen, som bestod av god macka och läsk, pratade jag med Cecilio. Daniel var med och tolkade. Cecilio och CBBA Gobernierno är mycket angelägna att få igång ett textilkluster. Det hänger också ihop med industriparken. Men Cecilio tog inte upp frågan om vem och hur detta nya kluster skulle manageras. Det ligger i hela den regionala utvecklingsplanen där CBBA Gobernierno (gamla prefecturan) inte har satt ner foten än resursmässigt och organisatoriskt. När ska den pusselbiten falla på plats. Workshopdiskussionerna gick över alla förväntningar. De ville ha mycket mer tid att diskutera och bidra med sina erfarenheter. Det hela avslutades med att rektor kom och sa några mer eller mindre intetsägande men vänliga ord. Jag tror att Eduardo kan vara mycket nöjd med workshopen. Stackars Daniel. Han måste ha varit helt slut efter en hel eftermiddags ständig simultantolkning.
Peter och jag tog taxi tillbaka till hotellet, bytte om, utrustade oss med paraply för att i regnet promenera till Paprika. Inte en chans, allt fullbokat, Valentine day. Vi käkade pasta på ett ställe intill. Promenerade tillbaka i uppehållsväder.
