Lena Trojer’s blogg

2009 12 05_06 lördag_söndag
Det var svårt att sova – både för höjden och för anspänning inför hemresan. Vi var alla klara och någorlunda frukosterade kvart över sex. Tog taxi igenom ett ovanligt tomt La Paz. Det senare har väl med valet att göra. Det tog mycket lång tid att checka in på TACA (första sträckan mellan La Paz och Lima). Peter och Danne fick problem med biljetterna, som det var osäkerheter kring, trots att Mats rekonfirmerat. Jag betalade flygskatten och ställde mig i gigantisk snilkö till passkontrollen och säkerhetscheck. Det var inte många minuter tills det var dags att gå ombord. Det löste sig för Danne och Peter. I Lima inrättade vi högkvarter på ett fik. Jag skrev på bloggen. Transfer boarding pass sköttes vid gaten av en effektiv man. Första gången jag betts om att uppge närståendes telefonnummer och namn.

Längre flygtur mellan Lima och Sao Paolo. Denna gången utan problem och inga sprutande vulkaner. Vi hade först tyckt att nästa fyra timmar i Sao Paolo var i jobbigaste laget. Men där tar saker och ting tid. Först komma igenom säkerhetsblockeringarna. Sen köpte jag mig 30 minuters massage – härrrligt. Sen hittade Danne och Peter eluttag och vi satt och jobbade och så börjar ombordstigningen långt före avgångstid. Tiden fick fort. På grund av sent ankommande passagerare avgick planet en timme efter utsatt tid. Jag brydde mig inte om att äta utan försvann bakom ögonmask och effektiva öronproppar, som Maja tipsat om. Somnade……………………..

söndag………………….resan till Frankfurt gick utan problem (11 timmar). På Frankfurts flygplats var det långa köer till allt. Jag fick säga adjö till Danne och Peter via mobilen. De var långt iväg på en annan gate för fly till Stockholm. Sista flygdelen till Köpenhamn gick också utan problem, bagaget anlände och tåg gick som det brukar. Magnus hämtade hem mig. Lussekatter och te hos Lovisa och Jocke.

Bye Bye Bolivia för denna gång – en sagolik upplevelse tillsammans med ett av världens vänligaste folk.

2009 12 03 torsdag
Peter gav sig iväg tidigt på morgonen till flyget och La Paz för vidare bilfärd till Coroico. Dan och jag stannade kvar för att slutföra arbetet på universitetet och UTT. Jag betalade min hotellräkning på morgonen och sa adjö till vår finska vän, europeiska valövervakaren.

En chaufför från universitetet kom och hämtade oss. Mötet började vid halv nio ungefär. Trots sen kväll igår slöt alla upp.

.Eduardo ledde det hela och ett fantastiskt utvecklingsarbete tog form. Inte minst diskuterades UTTs roll som koordinator för nu sex kluster. Carlos och Omar får axla den rollen och det hade de inget emot, i alla fall inte Carlos. Det är en ynnest att få vara med i denna process och med detta dynamiska och entusiastiska team. Det blev lite sorgligt att säga adjö till dessa goa människor.

Taxi tillbaka till hotellet, lunch på hörnkaffet, packade färdigt och bar ner väskorna till lobbyn. Strax dök Eduardo upp. Han och jag hade ett möte angående den internationella forskarskolan i Innovationssystem och kluster-utveckling med fokus på Carlos deltagande. Jag berättade hur långt vi kommit sen i maj och tillsammans resonerade vi fram en realistisk lösning för Carlos. Det artar sig riktigt bra och Eduardo är mycket intresserad av ett deltagande från UMSS även långsiktigt. Lycklig.

Så var det dax att fara till flygplatsen. Eduardo skjutsade oss. Inga problem med incheckning och flygskatt (15 bob). Tog farväl av Eduardo. Jag hade en chatt-konversation med Ville – Iforproblemet är löst av dessa kloka afrikanska kollegor.

Att flyga över Bolivias bergsmassiv och upp på Alto Plano är vackert….minst sagt. Som en saga. Chaufför från UMSA väntade på oss på flygplatsen i La Paz. Vi körde ner till La Paz, lika fantastiskt att se staden och de enormt höga, snöklädda bergen intill. Tog sin tid att krångla sig igenom stan till andra sidan och vägen till Coroico.

Väl ut ur stan och upp på andra sidan började dagens stora äventyr. Först högt upp i himlen med höga bergsmassiv och bergssluttningar klädda med lågt gräs. Alltsom oftast betade lama-djur med sina ståtliga halsar. Sen blev landskapet än mer dramatisk med moln under oss och djupa bergsmassivsdalar. Det är omöjligt att beskriva hur vackert det är. Jag plåtade som en galning. Vägen var slingrande. Om inte chauffören kört så pass sakta (ca 40 – 50) hade jag varit livrädd. Vi körde på den så kallade nya vägen. Det var ca 8 mil till Coroico och det tog drygt tre timmat att köra från flygplatsen. Efter kanske två tredjedelar av den tiden gick färden neråt och neråt. Ormbunksbladen blev större och större och snart framträdde regnskogen. Vi körde genom molnen. Vattenfall kastade sig ner i djupa raviner. Det var grönt, grönt och glimtar av färgrika växter. Otroligt vackert! Tänk att jag får se allt detta. Önskade jag hade alla mina kära med mig, familj och vänner.

Det var fortfarande ljust, när vi vek av innan Coroico, nere i en dal (fortfarande ca 2 000 m över havet) på an smal grusväg, genom några fattiga hussamlingar, över en forsande älv och till en resort bakom stängda grindar. Där väntade Peter i lobbyn. Så var vi framme.

Dan och jag kastade oss över Peter för att höra hur dagen hade varit. Knepig, med knappt några företagare, och hyfsad i några hänseenden, mycket universitets-folk. Jag togs först upp till ett hus med massa rum och delad toalett. Jag skulle tydligen dela rum med en helt okänd människa. Det vägrade jag vänlig men bestämt. Till slut fick jag ett enskilt rum precis vid den forsande älven. Nu var det mörkt och jag såg inte så mycket men hörde desto mer. Jag är mitt i en slags djungel och det är en stor upplevelse.

Lättare buffémiddag med Tito, Ignatio, Ana, sekreterare, chauffören, Dan och Peter. Jag överlämnade lite presenter, som gjorde våra vänner glada. Vi sjöng för Peter och sekreteraren, som fyllde (Peter igår). Samtalade bland mycket annat om skillnaden mellan språken quechua ock aymara. Chauffören pratar båda. Ana tolkade för oss. Hyfsat tidig kväll. Klämde ihjäl en större kackerlacka på rummet och somnade sött.

2009 12 02 onsdag
Hörde en intressant upplevelse. Med bergen runtomkring i Cochabamba som ständig referenspunkt medför det en konstig och ofast känsla om samma Cochabambabo befinner sig exempelvis i Santa Cruz med bara slättland.

Dagen visade sig bli het. Peter gratulerades ytterligare med rosor.

Vi blev hämtade av Henry kvart i nio. For ut till Casa Cempestre igen för en spännande workshop. Den gjordes tillsammans av Prefecturan (regionala politiska organet) och universitetet. Jag har aldrig varit med om att se politiken och universitetet arbetat så integrerat. Värt en artikel. Triple helix-samarbetet har verkligen slagit rot här och alla aktörer verkar känna sig bekväma.

Över 80 personer fyllde hela salen. Peter gjorde en timmas introduktion, följt av Carlos och Omar, som presenterade sin respektive kluster. Därefter presenterade Prefecturan visionen för en regional innovations-plattform som de kallar conglomerados complejos. Häftigt!

Resten av tiden ägnades åt grupparbete i de fyra nya kluster, som ska bildas – trä, textil, metal mecanics och naturmedicin. Jag satt med på sistnämnda med America som tolk. Ett par företagare i detta kluster är också med i matklustret.

På lunchen njöt jag av potatis (och lite annat) och pratade på stapplande spanska med en yngre person, som jobbar på en exportkammare. Cecilio från Prefecturan kom fram och pratade vid ett par tillfällen. Denna ytterst vänliga man bryr sig inte om att jag inte förstår spanska utan bubblar på. Då gäller att jag har America eller Daniel i närheten.

Vi var alla ganska slut, när denna workshop var över. Kördes ”hem” av Henry. Några timmar att packa, jobba och försöka vila en stund.

Halv nio samlades UTT-gänget och vi tre (Carlos hade hämtat oss) på ett irländskt musik- och matställe. Ungdomarna hade valt det. Jag fick en ros av Daniel, som jag hjälpt med lite översättning till en presumtiv svensk flickvän, som han håller kontakt med via Facebook. Peter bjöd på skumpan och vi sjöng för honom. En trevlig kväll följde med ömsesidigt presentande. Danne, Peter och jag fick var sin otroligt vacker skrivbok i läder och väv. Vännerna skrev så gulligt i min. America är nyfiken på seder i Sverige, mycket jämförelser. Sergio skjutsade oss tillbaka till hotellet.

2009 12 01 tisdag
Vår tidigare medarbetare från Nya Zealand har intervenerat på ett märkligt sätt i Ghana. Det krävde omedelbara åtgärder och livliga diskussioner vid frukostbordet. Ville, som jag kontaktade, fattar precis vad det handlar om, så jag är lugn. Henry hämtade upp oss vid halv nio och tog oss till workshop-stället utanför stan – Casa Campestre.

Dagen ägnades åt läder-klustret och deras fortsatta arbete utifrån tre identifierade fokusområden från förra workshopen – design, kvalitet och marknadsföring. Jag hade America i örat hela dagen, jättebra. Peter drog ett tungt lass med tanke på att han fortfarande inte är helt kry. Jag satt med i design-gruppen. Det märks att det är företag, som är väl etablerade och vet vad de talar om. Spännande. Fick tillfälle att prata lite extra med en kvinnlig tillverkare av lädervaror. Hennes största problem var att få tag på tillräckligt mycket skinn av bra kvalitet. Denna typ av skinn exporteras mest. Men hon har en mamma, som varit länge i branschen, och som far runt och letar upp det skinn dottern behöver. Vi tre svenskar gjorde var sitt sammanfattande inlägg mot slutet.

Tillbaka till hotellet. Min leverans från läderaffären kom. Det var den äldre tanten (kanske i min ålder!!??) med sitt barnbarn som kom farande. Jag fick ta bild på den söta gossen med sina välformade öron. Innan vi gick ut för att äta middag, gratulerade Dan och jag Peter på hans födelsedag – klockan hade precis hunnit passera midnatt svensk tid. En sista middag för denna gången på stekstället. Tidig kväll.

2009 11 30 måndag
Vaknade till en strålande solig dag i Cochabamba. Ljudnivån är uppenbart lägre i denna stad. Taxi till universitetet. Victor GG tittade in och överlämnade glädjestrålande en tidning från hans organisation med stort uppslag angående klustren. Förmiddagen ägnades åt en ingående diskussion och planering av workshopen med läderklustret följande dag. Omar håller i det och ville ta upp ett problem med den uppskattade personen, som nämns ovan och som är synnerligen aktiv utan att förankra sina initiativ. Vad gör man med en hjärtego människa, som kör sitt eget race?

Tillbaka till hotellet för den längre lunch-pausen. Jag gick upp till affären och handlade lite att äta. Jobbade i mitt allt hetare hotellrum. Tillbaka till universitetet och diskussioner med Edyardo och UTT-gänget. Omar redogjorde för sitt möte med Prefecturan i fredags. Lite komplicerat att förstå, mycket diskuterande fram och tillbaka. Allt tolkas av Amercia och Daniel. De har fullt sjå, när alla vill prata samtidigt. Inga har några svar hur processen med Prefecturan ska se ut dvs hur universitetet och den politiska sektorn ska länkas samman och hur respektive roller ska se ut. Det verkar ändå som om Eduardo säkerställt att ingen ny enhet för klusterutveckling ska byggas upp inom Prefecturan utan att den operativa enhet, som ska användas fortsatt är universitetet och UTT. För att få in klusterutvecklingen i Prefecturans budget behövs en kontinuerlig dialog under längre tid. Känner vi igen detta från ett betydligt mindre sammanhang – Karlshamn? En spännande process och nåt som borde skrivas om.

Efter mötet tog jag taxi till stan själv. Letade mig fram till en garnaffär och inhandlade det ljuvligaste alpacka-garn. America hade tipsat mig och fixat karta. Grejerna i läderaffären var inte klara, skulle levereras till hotellet istället. Funderade på att sätta mig på franska kaféet vid stora torget, men tog taxi till hotellet istället. Hann jobba ett par timmar.

Halv åtta på kvällen blev Dan och jag upphämtade av Carlos, hans mamma, pappa och bror. Peter stannade kvar på hotellet. Kärt återseende. Vi togs till en lyxrestaurang någonstans, vet inte var. Njöt av en god middag på fisk. Under middagen pratade vi nästan uteslutande om Carlos kommande doktorandstudier och hur det kan ordnas utifrån flera tänkta scenarior. Carlos tolkade. Föräldrarna är underbart trevliga och sociala. I bilen på väg tillbaka till hotellet spelades det ABBA för fulla muggar.

Min kompis på hotellet

2009 11 29 söndag
Första advent – lite svårt att tänka mig och känna där jag befinner mig i boliviansk sommar. Vaknade till smattrande regn. Vad händer med alla människor, som lever på La Paz gator och under plastskynken, i gyttret av alla stånd runt katedralen, där människor befinner sig dygnet runt? Eduardo berättade senare att La Paz-borna föredrar den kyliga vintern, då det åtminstone är torrt. Jag blev lite orolig hur vägarna upp till flygplatsen skulle vara. Eftersom jag var uppe tidigt, gav jag mig iväg före grabbarna. Ville också kolla om det var några problem med biljetterna, som det var på hitresan. Taxin körde stora vägen upp till Alto Plano, inga problem fast vatten störtade ner på flera ställen utanför byggda rännor. Chauffören körde heller inte in genom det leriga Alto Plano utan på en asfalterad direktväg, som vi inte åkte, när vi kom. Inga problem.

Efter inchekning satt jag mig på ett fik och avnjöt det fria nätet. Tankade ner SvD pdf-bilagor. Danne och Peter anlände också utan problem.

Vid ankomst till Cochabamba flygplats väntade Eduardo, som körde oss tillbaka till vårt temporära hem på hotell Portales. Vad hygglig han är. Skönt att vara tillbaka. Märkbart lättare att andas, 2 000 meter lägre. Soligt och lite svalare efter att CCBA också haft regn.

En lugn eftermiddag följde med ”enskilt arbete”. Ett antal telefonsamtal hem. Vid halv sju kopplade vi ihop våra olika arbeten med workshopparna. Peter är navet och gör ett fantastiskt bra jobb. Middag på vårt stekställe. Vår kypare hälsar numer oss välkomna genom att ta i hand. Läcker grillad kyckling och salladsbuffé. Kvällen avslutades med var sin Mochito på hörnfikat, där kyparna känner igen oss också.

2009 11 28 lördag
Jag åt frukost kvart över sex. En timma senare for Danne och jag med taxi till bussterminalen. Peter stannade kvar på hotellet. Vardagslivet på bussterminalen är intressant. Denna gången var vi tvungna att betala nån slags skatt, några bob bara. På bilden står en gammal Aimara-kvinna och betalar denna.

Vi stod och väntade på baksidan på bussen, som lät vänta på sig. Några Queshua-kvinnor i en hörna – en mamma, två tonårsflickor och en liten flicka var intill. Plötsligt hörde jag mamman kvida av gråt. De hastade förbi och hon såg med förtvivlade ögon på mig och sa nåt. Jag gav henne de mynt jag hade. Livets orättvisor gör sig ständigt påninda.

Danne och jag for i en mindre turistbuss. Det var blött och lerigt upp på Alto Plano, annars gudomligt vacker resa. Samma resa som Carla och jag gjorde för ett halvår sedan. Det tog ca fyra timmar att komma fram till ett soligt Cupacabana. Vi gick ner till hamnen och tittade på båtarna och den vackra Titicaca-sjön mot Peru. Åt en läcker lunch – tomatsoppa och lax. Copacabana ligger på 3 700 meters höjd, så det gäller att gå i sakta mak. Promenerade upp till katedralen. Jag tände ljus i ”bil”-kapellet. Det kan tyckas banalt att be för sina nya bilar. Jag tycker ändå det är en intressant företeelse – bilar är inte att leka med, orsakar katastrof och elände och behöver högre makters skydd, verkar bolivianer tro. I vilket fall är kapellet vackert med massa tända ljus och många människor.

Vid torget intill inhandlade jag lite alpacka-stickade presenter. Vi fortsatte sen den ytterst mödosamma klättringen upp till en av två toppar precis vid sjön för att se utsikten därifrån. Snälla nån vad jobbigt det var i denna höjd. Tog mer än en timma att ta sig upp. Ett antal kors-stationer kantade stigen upp. Folk kastade småsten på foten av korset. Jag frågade några skolungdomar varför de gör på det viset. ”Por pardone” sa de, alltså att be om förlåtelse.

Vid en första platå satt jag och pustade ut och tittade ut över en fantastisk utsikt. Där var några äldre bolivianska män, som höll på med rökelser och såg ut som de välsignade människor. Jag började prata med en av dessa äldre män, som försökte få fyr på sitt elddon. Jag uppfattade att denna vänliga farbror med snälla ögon sa att människor vill bli välsignade så att deras långa resor, studier m m ska gå bra. Han frågade var jag var ifrån och vad jag tyckte om bolivianer.

Högst upp på toppen var det en ännu vidunderligare utsikt över Titicaca-sjön, massa stora kors, små stenhyddor, där människor tände ljus och en hiskelig kommers med krims krams. Jag satte mig en bit från detta och väntade på Danne och njöt av utsikten. Så småningom vandrade vi neråt igen, betydligt lättare med all lägesenergi i kroppen. Promenerade till torget och tog en lokalbuss till La Paz klockan fyra. Resan tillbaka lika vacker. Gyttrigt i Alto Plano, nerför på små, branta gator. . Bussen tog oss ända till bussterminalen, från vilken vi tog taxi till hotellet. Jag skippade middag. Ganska utmattad fixade jag till mig och kröp isäng.

2009 11 27 fredag
Vaknade mitt i natten av att jag hade svårt att få luft och att huvud började hamra. Måste vara höjden tänkte jag och tog en höjdtablett. Efter en stund blev det märkbart bättre och jag somnade igen. Ljuvlig frukostbuffé. Det visade sig bli en solig dag och därmed hett, fast vi befinner på nästa 4 000 meters höjd.

Kvart i nio började vi i ytterst sakta mak vår promenad till svenska ambassaden. Vi letade oss fram på kartan men irrade runt lite i gränderna där ambassaden ligger. Framme i tid och blev väl mottagna av Ann Stödberg, som är platschef. Utsikten från hennes arbetsrum, där vi satt, är magnefik. En timmas mycket konstruktiv diskussion om vårt arbete följde. Ann hade goda synpunkter och viktig information. Hon vill gärna att vi kommer och rapporterar, när vi är i Bolivia samt önskar vara med på aktiviteter, om det passar hennes tidsschema. Upplyfta gick vi där ifrån.

Vi tog en taxi tillbaka till hotellet. Dan behövde vila, Peter skulle fixa nåt med sin resväska, så jag tog mig själv upp till bussterminalen för att köpa bussbiljetter till morgondagens utflykt till Titicaca-sjön. Taxin upp till terminalen tog sin tid, igenkorkad stad kanske beroende på att man har stora, avstängda vägbyggen mitt i centrala gatan. Jag gjorde på samma sätt som Carla i juni. Lätt att få tag på biljetter (25 kr enkel resa).

Sen vandrade jag tillbaka genom stan….neråt, inte särskilt ansträngande. Det var mässa i stora basilikan. Jag gick in och var med en stund. Även om det är mycket guld och helgonstatyer och många Maria-bilder och Maria-statyer (matriarkatet/ moder jord är uppenbar i Bolivia), skapar de urgamla stenväggarna och människorna där ett starkt intryck. Utanför var det fullt med människor, mest boliviansk indianfolk och tiggare. Det är gamla, luggslitna människor som ber om hjälp – massa tankar och känslor far genom mitt huvud och kropp. Lämnar ifrån mig mynt. Vet att det inte existerar nåt samhälleligt skyddsnät för dessa människor. Kan inte få mig till att ta fram kameran och fotografera allt jag ser. Stannade till på café Ciudad och åt en omelett-lunch.

Lite datorknattande och vila innan nästa pass. Halv tre kom Anavaleska och hämtade oss. Trevligt att träffa henne igen. Vi gick upp till DIPGIS alldeles intill hotellet. Planeringsmöte med våra medarbetare där, som droppade in efter hand – Fernando, Ignatio, Tito och en ny människa, som inte presenterade sig. Märklig diskussion på spanska om tiden för workshopen. Fast vi haft upprepade mailkontakter, hade de ändå inte informerat oss om att de ändrat dag för workshopen eller mailat oss program för den samma. Vi fick uttryckligen be om en kopia vid bordet. Efter massa diskussioner hit och dit, kom vi fram till en kompromiss. Peter far från CCBA tidigt nästa torsdag. Han hämtas upp på flygplatsen och tas till Coroico, för att vara med när workshopen startar på torsdag morgon. Dan och jag fullföljer vårt program på UMSS och anländer med flyg senare på eftermiddagen Vi kom också överens om logiken i upplägget. Diskussionerna med dessa UMSA-kollegor är totalt annorlunda jämfört med UMSA. Dialogen är sparsam. Ignatio får jag bäst kontakt med. Han kommer till Lund i december och vi försökte på knackig engelska planera in ett BTH-besök för honom. Efter nån timma var vi klara och tog farväl.

Lämnade av tunga väskor på hotellet och gick vidare för att äta lite på café Cuidad. Söderberg spelade tennis på tv:n. På kvällen satt vi en stund i lobbyn och fixade förslag till PACF. Tidig kväll för mig efter att ha packat ihop lite för utflykten lördag.

2009 11 26 torsdag
En mystisk lapp under dörren, försökte tyda spanskan…..chaufför skulle hämta oss på morgonen. Måste vara fel. Jag fick tag på Eduardo, som redan ordnat det hela. Peter lite bättre. Vi satt på hotellet och jobbade på förmiddagen. Förberedde två workshopar och besöket på ambassaden. En het dag med få moln på den klara Cochabamba-himlen. Vi knatade upp alla tre till affären för att fixa lite lunchmat och höjdsjuke-piller inför resan till La Paz.

Halv tre var vi färdigpackade och blev upphämtade av chaufför för transport till universitetet och UTT. Vi skulle ha möte med Eduardo och gänget angående ambassad-besöket och framtidsfrågor. Men innan vi fick ha det mötet ville Sergio och Alexandra (livsmedelsteknolog-doktorand) att vi skulle ha kort möte med deras svenska handledarkollega, professor Eva. Lite påfrestande, eftersom vi hade kort om tid. För Sergios och Alexandras skull så. Jag var nog den som drev på att tiden inte åts upp av professor Eva.

När vi sen kom till egentliga saken, följde en mycket intressant diskussion. Eduardo är en ytterst skicklig och modig strateg utan att för en sekund tulla på grundvärderingen att UMSS uppgift är att bidra till Bolivias och dess folks utveckling. Otroligt lärorikt. Jag skulle vilja fråga och diskutera massa saker Eduardo tog upp, men jag får inte lägga rabarber på hela tidsrummet. Vi blev välmatade med synpunkter att ta upp på svenska ambassaden i La Paz.

Carlos följde med till flygplatsen halv fem. Det var tur, för det blev problem med våra biljetter. Några nummer från resebyrån, där biljetterna köpts, saknades. Carlos ringde och fixade det. Tog farväl av den uppskattade Carlos, och inväntade flyget. Flygplatsen i Cochabamba är den andra flygplatsen i världen, som jag bevistat, som har ett fritt internet. Underbart! Den andra är i Kigali, Rwanda. Vi dök naturligtvis ner i våra burkar. Kollade nyheter.

Flyget till La Paz (35 minuter) gick utan problem. Taxin (50 kr) körde oss slingrande igenom det urfattiga Alto Plano. Det hade regnat rejält och tunga moln hängde över högplatån i skymningen. Synen, när vi körde ner mot La Paz var bedövande vacker med stadens alla ljus i stadsgrytan och på bergskammarna upp samt de snötäckta fjällen i bakgrunden. Taxin tog en slags genväg, som var mycket brant ner. Ana på UMSA hade bokat hotellrum på Radisson för universitetspris. Kontrasten till fattiga Alto Plano är smärtsam och svår att ta till sig. Utsikten från mitt hotellrum är märklig och ”fin” höghusmitt och den låga fattiga bebyggelsen på branterna i bakgrunden. Åt lite mat på hotellet. Trötta.