Lena Trojer’s blogg

2008 04 09 0nsdag

Sista dagen i Kampala. Var på fakulteten på morgonen och förmiddagen. På vägen dit strax innan åtta mötte jag en gevärsförsedd soldat (polis fick jag reda på senare). Utanför den gamla huvudbyggnaden, där bilar står parkerade satt ytterligare en gevärsförsedd polis. Det känns urläskigt att gå, där skarpladdade vapen är i närheten. Anledningen till denna bevakning, fick jag höra, beror på ett varsel om lärarstrejk. Universitetsområdet riskerar att bli ett spänt område, när konflikter uppstår. Under min tid som samarbetspartner med Makerere har exempelvis en student skjutits ihjäl på campus. Det var ett par år sedan. Anledning till strejkvarslet är icke utbetalda lönehöjningar till universitetslärarna. Denna utbetalningsvägran från ledningens sida har pågått i flera år, trots att regeringen allokerat pengar till detta lönelyft (det är inga stora summor det handlar om). När lärarna strejkar blir studenterna ilskna och aggressiva – av högst förklarliga skäl. Regeringen vill hålla koll på vad som händer bland studentgrupper och har civilklädda rapportörer bland studenter. Detta är allmänt känt även bland lärarna. De kan identifiera bilar med personer, till vilka ”spionerna” rapporterar. Får mig att tänka på hur det var på Lunds universitet på 70-talet, då doktorander från Tjeckoslovakien och Iran var rädda för rapportörer. Det var en annan situation men ändå.

Kort möte med Lating om gårdagens beslut om dubbel examen. Kucel, Lating och jag hade uppföljningsmöte med PIM. Det kan nog bli nåt med honom som ny doktorand, om bara Sida/SAREC släpper till resurser för fortsatt forskningskapacitetsutveckling. Lating kom med Goretti från Wougnet – ytterligare ett kärt återseende. Hon har fått en son och varit borta från jobb en kortare tid. Hon är lika engagerad i ICT-klustret.

Anslöt mig till fakultetsfikat. Idag serverades somosas och kokt ägg. Frukostfika är nog den rätta benämningen. Vandrade ner till guest house igen strax innan lunch. Fixade med min hotellräkning. Nu fungerar det att betala med VISA-kort, praktiskt. De tar 5% påslag för nyttjande av kortet. Det kan tyckas oskäligt mycket. Men i ljuset av att hotellet kostar mindre än 300 SEK per dygn tycker jag det är ok.

Vid tre kom Kucel, Lating och hämtade mig med bil och chaufför samma som vid vår Arua-resa. Vi körde mot Entebbe. Vid Viktoriasjöns strand och en fiskrestaurang stannade vi och spenderade några timmar. Åt läcker fisk….för hand. Här nyttjades inga bestick. Togboa skulle ansluta sig, men han blev fast i möten på universitetet. Charles började sitt nya jobb idag. Det hindrade inte honom att kasta sig i bilen och hinna fram till restaurangen vid sju. Alla körde vi vidare till flygplatsen. De tog ett mycket varmt farväl av mig. Jag kommer att sakna dem. Flyget gick i tid till Amsterdam.

2008 04 08 tisdag

Vår brors födelsedag. En dag på fakulteten. Det är mycket att se, när jag vandrar upp dit. Det är särskilt mycket studenter vid ingången till biblioteket. Går jag förbi innan kl.8 är det lång kö. En hel koloni av marabustorkar häckar i ett träd jag passerar. Jag såg en alldeles klarblå skimrande starliknande fågel i ett träd. Njuter av att kunna röra mig själv och leta mig en plast på fakulteten. Jag är en av väldigt få musungis (vitingar) som syns till på området. Jag kan se några på guest house. Gick rakt upp till Kucels rum. Han är artigheten själv och tillåter inte att jag sitter någon annan stans än på hans plats med eluttag och datorkabel. Gick igenom dagens proposal-presentation med Charles. Han har skrivit om sin proposal under helgen, ett stort jobb. Nu kan väl ingen klaga på den. Jobbade med mitt. Pratade med Lating om diverese. Gick ner till guest house vid tolv. Käkade lunch på bananer, kex och te. Har en hel påse full med bananer från Arua-resan. Togboa ringde. Hans fru Edith väntade på fakulteten och ville träffa mig. Jag skyndade mig tillbaka. Det skulle jag inte gjort. Cenitsolen är inte att leka med. Svettades i flera timmar efter denna snabba marsch. Edith är så otroligt vänlig. Vi pratade en god stund, mest om familjen. Hon har två döttrar i Cape Town och en son hemma i gymnasiet, som hon försöker ta hand om efter att ha varit i Costa Rica i två år.

Jag hade lyckats virusinfektera Kucels dator med min minnepinne. Charles fick rycka in och rädda den. Halv tre samlades The Higher Degree Committee, för att höra Charles proposal-presentation och besluta om godkännande. Det är professorer och lektorer på fakulteten som sitter i denna kommitte. Charles gjorde en utmärkt presentation. Några gubbar satt och sov. Men tillräckligt många lyssnade och kunde ställa mer eller mindre relevanta frågor. Ordförande Nawangwe var nöjd och skojade lite. Ingen mer diskussion – klart godkänt. Därefter presenterade Moses en ansökan till universitetet om att på starta ett GIS institut. Andra ärenden tog vid. Då smet jag ut och pratade med Moses om motsvarande GIS-verksamhet vid National University of Rwanda. Jag passade också på att överlämna en present till Charles och gratulera till godkännandet. Efter kommittee-mötet träffades jag, Kucel och Togboa i sistnämndes rum för lite efter- och strategisnack. Det dröjde inte länge innan vi satt i Nawangwes rum och la fram mitt förslag om dubbel doktorsexamen för Lating. Vi har pratat om det tidigare. Men nu är det skarpt läge. Nawangwe stöder idén fullt ut. Jag blev förvånad att det gick så lätt. Vi gick in på detaljer. Lättad och glad lämnade jag hans kontor. Fick skjuts ner till guest house av Lydia (Togboas nya GISdoktorand) och Charles.

Packade. Togboa brukar träffa sina kollegor vid guest house och ta en öl var och varannan kväll. Det har han tydligen gjort i många år. Jag anslöt mig till gruppen och blev hjärtligt mottagen. Intressanta samtal utspann sig, mest om situationen på Makerere. Togboa hjälpte mig att förhandla mig till att ha kvar mitt rum några timmar till nästföljande dag. Bröt upp efter nån timme.

2008 04 07 måndag

Vi är tre personer som är uppe och stökar i ottan. Jag var uppe innan sex. Fortfarande ingen ström på morgonen. Efter att allt var färdigpackat, satt jag med datorn och skrev på mina bloggar med hjälp av en utmärkt ficklampa, som man brukar använda för att läsa en bok. Jag sätter fast den som en klädnypa på datorn. Frukosten serverades på verandan. Där satt jag och mina kamrater med blommande rabatter och buskar och njöt en stilla frukt-och-ägg-frukost.

Vår bil var på plats, så vi packade in oss och körde den korta biten till Togboas hus. Han var inte färdig. Jag satt kvar i bilen och fortsatte att skriva. Det var meningen att vi skulle ge oss iväg tidigt för att vara i nationalparken och kunna se djur. Vår vän professor Togboa är en ganska extrem tidsoptimist och han hade massa ärenden i stan. Det betydde att vi inte kom iväg från Arua förrän vid halv tio. Jag hann studera folklivet på gatorna väl och läsa min pocket bok.

Jag fotograferade allt vad jag kunde på vägen – vackra landskap, flyktingläger, några nyfikna flodhästar när vi passerade stora bron över Nilen mm. Jag ska försöka lägga upp lite bilder på denna blogg, när jag kommer hem.

Det var inte en chans att hinna med någon safari, om vi skulle anlända Kampala innan mörkret och hinna göra lite måsten på fakulteten. Vi körde rätt ner. På vägen handlade vännerna träkol, flera stora säckar. Priset på landet är tre ggr lägre än i Kampala. Kvinnan de handlade av pratade bra engelska. Hon berättade om att hon var änka och försökte hålla en son i gymnasieskola. På ett annat ställe nära Nilen handlade Lating torkad fisk (angara), som bara finns där. Det är som gulfärgad lutfisk. Fast konsistensen är betydligt fastare berättade Lating. Vi stannade på andra ställen och köpte söta bananer och vatten.

Resan var ganska påfrestande och samtidigt lika fantastisk som i lördags. Det påfrestande är värmen (säkert mer än 30 grader i bilen). Försöker ha fönstren neddragna utom när vägens sandmoln av framförvarande lastbilar blir alltför kraftiga. Mitt hår blir alldeles lockigt, tjock av allt damm och omöjligt att kamma ut. Den andra bilen blev flera timmar efter oss. De hade problem med bilen i början, med att de tappade last (träkol och annat) samt att de kom senare in mot Kampala och fastnade i fler bilköer. Att sitta fast över en timme i bilköer efter en hel dags stekhet bilfärd, är inget kul. Vi var ”hemma” vid guest house strax innan sju. Rakt in i duschen! Snälla nån va skönt det var att svalka av mig, äta och dricka mig otörstig.

2008 04 06 söndag

Ingen el på morgonen. Mina små värmeljus är ok alternativ. Vi skulle iväg tidigt. Åt lite frukost – te, bananer och ananas. Det finns kanske en chans att jag går ner några hekto. Lite innan halv åtta körde vi till Edioffe girl secondary school (motsvarande svenskt gymnasium) – en av Latings skolor i forskningsprojektet. Denna skola drivs av katolska nunnor. Rektor är syster Susan. Fast vi var lite sena väntade de med att börja morgonmässan, som hölls i en stor samlingssal med altare uppe på en scen. Vi steg in i en sal fullproppad med skolflickor, flera hundra. Vi satte oss vid sidan, längre fram. Kören började sjunga ackompanjerad av trummor och andra rytminstrument. Detta är bara så härligt, huden knottras och tårar måste hållas tillbaka. Omöjligt att beskriva känslan. Kören leddes av en av eleverna. Det var mycket sång under denna katolska mässa. Prästen, en äldre mångordig man, var svår att förstå trots att allt var engelska. Orden invaderade varandra och jag hörde inte. Men flickorna skrattade och fnissade emellanåt. Syster Susan kom lite senare och satte sig bredvid oss. Efter mässan presenterade hon oss för alla eleverna. Både Lating och jag sa några ord till flickorna. Efter mässan bjöd syster Susan hem oss till systrarnas hus. De är tre systrar i denna lilla kommunitet. Syster Susan är världens härligaste människa – skrattar, ytterst omtänksam, uppskattande och vänligheten själv. Hon kramade oss och klappade oss på kinden. Jag hade present med mig till henne (Orreforsljusstakar). Vi blev bjudna på frukost, som de andra systrarna snabbt fixade fram. Många ting, även politiska, hann vi behandla vid bordet. Latings projekt betyder mycket för skolan och deras gymnasieelever, som studerar naturvetenskap är verkligen hjälpta av ICT-forskningscentret. Det syntes tydligt att eleverna tycker mycket om syter Susan och lärarna. Edioffe girls verkar vara en välorganiserad och fungerande skola.

Så hastade vi vidare till Muni girl secondary school, som ligger lite utanför stan. Denna skola leds av en nästan diktatorisk kvinnlig rektor. Jag hade hört de mest underliga historier om denna maktfullkomliga människa. Det kändes på en gång vi kom dit. Lärarna var nervösa och ständigt bugande för rektorn, eleverna ytterst disciplinerade och underdåniga. När jag hälsade på rektorn och också under besöket satt bredvid henne, gav hon ett vänligt och relativt öppet intryck. Det är svårt att läsa av människor i den situation vi var inne i. Hon ville naturligtvis visa upp en så god sida som möjligt. Jag misstog mig på en annan – en lärare, som verkade mycket vänlig och tillmötesgående. Fick reda på att han slog sina elever med en käpp (flashbacks till Bergmans film). Att eleverna vägrade infinna sig på hans lektioner gjorde honom inte mildare inställd till sina elever. Vi visades runt på skolan. Såg deras datasal. ICT research centre hjälper dem med att få ordning på datorerna och användandet av cd-rom-skivorna. I biblioteket väntade en grupp elever, de som läser science. De satt i sina skoluniformer på var sin sida av mittgången och stod tysta upp medan vi marscherade in med rektor i spetsen. Rektor, jag, Lating, Kucel och Togboa (som anlände lite senare) satt längst fram bakom ett bord. Lärare satt till vänster om oss. Ett fullt program framfördes av eleverna – nationalsång, välkomstsång, bön (skolan statlig men lyder under en protestantisk biskop), välkomsthälsning, långt tal av rektor, diktläsning och teaterstycken framförda av eleverna. Lating och jag sa några ord och försökte adressera gemensamma frågor inte bara tillfredsställa ett slags protokoll. När Togboa kom, tog han tillfället i akt och intervenerade. Rektor höll på att få hicka, när han bad de närvarande eleverna att lyfta fram svårigheter på skolan. Jag blev kallsvettig och tänkte att ”nu blir flickorna straffade efter att vi åkt”. Togboa gjorde mycket klart att han tänker komma på oanmälda besök och följa upp vad som händer på skolan. Hoppas det skyddar dem. Lärarna involverade sig i diskussionen och det blev mycket om lata elever kontra icke undervisande lärare. Eleverna blev allt modigare. De koncentrerade sig mest på upplysningar om deras utbildningsval och deras chanser att kunna läsa vidare på universitet. Rektorn höll masken. Till slut var jag så frustrerad över situationen att leta syndabockar att jag tog till orda, när rektor bad om min åsikt. Jag pratade om att all undervisning måste bygga på en gemensam och accepterad värdegrund och att den viktigaste beståndsdelen är ömsesidig tillit. (Jag glömde säga att tillit aldrig kan tvingas fram. Den kan bara förtjänas). Jag ville ta flickorna i försvar och ge en känga åt lärarna och rektor. Vi satt kanske två timmar i dessa diskussioner. Ödmjukt knäande flickor serverade oss läsk, te, frukt och snacks. När vi ätit, fick flickorna äta. Det hela avslutades med att vi fick presenter. Jag lämnade denna skola med en bit av mitt hjärta hos eleverna och deras slit och starka längtan om utbildning trots ytterst svåra omständigheter. De älskar Lating och allt han gör för dem.

Vi for tillbaka till vårt hotell. Det är hela tiden stekhett, så jag njöt av att vatten är tillgängligt. Vi åt middag och pratade. Det är vid dessa tillfällen jag får höra många historier och fakta bakom det som till synes sker. Skulle behöva meditera mycket över allt jag får höra. Vid sex for vi till golfklubben bredvid och hade ett informellt möte med borgmästaren, motsvarande kommundirektören, staden kommunikationschef och infrastrukturingenjören. Mötet var påkallat av att ett oljeprospekteringsbolag kräver att få ta över all utrustning och alla aktiviteter på ICT-centret……utan att betala ett öre. Alltså fullständigt absurt. Kommundirektören, som hela tiden varit och är ytterst angelägen om centret och dess fortlevnad, började förstå situationen och bekräftade det absurda i den samma. Det visade sig vara kommunikationschefen som murvlat och säkert blivit mutad att göra detta för prospekteringsföretaget. Det finns ytterligare dimensioner i denna situation. Men det skriver jag om i en rapport och tröttar inte dig i denna blogg. Korruption i många former är ständigt närvarande och sätter käppar i alltför många hjul. Fladdermössen flög nervöst över våra huvuden och stjärnhimlen var överväldigande, när detta lyckade möte var slut. Vi satt en stund på hotellets veranda. Två av Latings gymnasieelever kom igen för att ta farväl. De är så gulliga och varmhjärtade.

2008 04 05

En av dessa fantastiska dagar då tiden står still och det gäller att hålla alla sinnen så öppna och närvarande som möjligt. Efter lite vanligt strul med att få alla på plats, två bilar fungerande och tankade började vi (Lating, Kucel, Togboa, jag och två chaufförer) vår färd norrut i Uganda vid halv nio. Då var Kampalas gator redan så gott som igenkorkade. Planen var att fara ut klockan sju för att undvika detta. När vi satt fast i långa bilköer, fick jag tillfälle att plåta det myllrande livet runt om. Såg slitna män, som cyklade i höga gummistövlar med ett stor tung, vit trälåda med lock bak på cykeln. Trodde det var fisk i lådan. Men det visade sig vara stora, blodiga köttstycken med ben och diverse, som männen levererade vi små köttstånd längs vägen. På ett ställe var det tvärstopp för att folk gjorde en spontan sophög mitt på vägen. De var säkert förgrymmade över att sophantering är icke existerande i denna del av huvudstaden. Det var en upplevelse i sig att fara ut ur Kampala.

Väl ute på landet på vägen norrut mot Gulu, bredde sig det bördiga, gröna Uganda ut sig. För många år sedan berättade min folkhögskolekollega Karin om Uganda. Hon färdades från norra Uganda och söderut med bil. Detta var under Idi Amins tid och de var livrädda i bilen. De sjöng hela vägen för att hålla skräcken borta. Samtidigt berättade Karin att de for genom det frodigaste och grönaste land hon sett (och Karin är rätt berest). Jag kan bara bekräfta hennes uppfattning om Uganda. Vägarna innan vi passerade Nilen var ganska bedrövlig med massa hål. Chauffören brydde sig inte så mycket så det var väldigt skumpigt på sina ställen. Det är en sak som är bra med dåliga vägar. Det går inte att köra så fort. Sen är det detta, som Birgitta skriver om, den röda jorden. Vilken Afrikakänsla det ger. Jag undrar fortfarande vad den röda färgen kommer utav. Det kan väl inte bara vara järnjoner?

Vid Karuma passerade vi otroliga vattenfall. Jag var helt tagen av hur vackert det var. Jag fick inte fotografera, eftersom det var militärförläggning strax intill. Vi färdades nämligen in i de områden där gerillan för bara något drygt år sedan härjade. En nationalpark tog vid och vi körde milvis genom ett otroligt vackert och frodigt landskap utan en människa. Här var vägarna utmärkta och spikraka. Jag hade fullt schjå att få chauffören att inte köra fort som en galning. Landskapet förändrades flera gången, upp på lite högre höjder med en vidunderlig utsikt över mer savannliknade terräng fortfarande grönt. I kanten av nationalparken började flykten läger dyka upp, flera med någon mil emellan. Dessa läger, som kan vara upp till 10 år gamla, består av mest interna flyktingar från de oroliga norra delarna mot Sudan. Men det är också folk som flytt från Sudan. Lägren består utav små runda lerhus med grästak. Presidenten har rätt nyligen börjat tillåta dessa stackars människor att odla mark runt omkring för att få mat. Annars är de helt utlämnade till olika organisationer, som bistår med matleveranser. Det ser ohyggligt primitivt ut. Vatten och toaletter är stora problem också.

Tillbaka till landskapet – några mil innan Arua började skogklädda, mindre berg dyka upp. Det påminner lite om Rwanda fast mer utsträckt. Det är alltså kuperat landskap runt Arua – hade föreställt mig det platt och torrt. Arua är bara någon mil från Kongo ochh kanske tre mil till Sudan. Den fasta befolkningen är ungefär som Karlshamn – drygt 30 000. Men antalet människor i stan är betydligt högre, då fullt av kongoleser och sudaneser befinner sin här för längre eller kortare tid.

Vi körde direkt till det lilla hotellet vi skulle bo på …Heritage lodge. Fick ett hyfsat rum med stor nättäckt säng. Vattnet, elen och toaletten fungerade. Härligt. Jag var genomsvett efter dagens bilfärd, håret stod på ända……hur kan en dusch vara så härlig. Togboa är från denna stad och håller på att bygga ett stort hus, där han och familjen ska bo efter pensionering. Han bodde där. Chaufförerna skickades iväg för att fixa sin övernattning på nåt enklare ställe. Vi andra satte oss på verandan. Denna Ugandavistelses första öl – Nile. Nermörkt klockan sju. Vi åt middag. Jag njöt av matoke (matbanan ihopkokade till en grötliknande konsistens, gott), kycklingstuvning och grönsaker. Bröt upp tidigt, trött och ganska överväldigad av dagens alla intryck. Varmt.