Lena Trojer’s blogg

2009 03 03 tisdag.
Ännu en fantastisk dag. Det blev ingen tid för simtur i bassängen. Allt skulle vara packat, frukosterat och klart till klockan åtta. Adjö till detta underbara ställe vid Nilens källa. Idag var Gafume med i bilen, som kom så där kvart över åtta. Vi chekade ut och betalade en tredjedel ur egen ficka. Gafumen hade inte fått tillräckligt med pengar. Mr Peter var pigg och glad. Vi for knappt en timma norrut till ett distrikt, som heter Kaliro. Det är ett fattigt distrikt med en stad så stor i invånareavtal som Karlshamn. Knappt några bilar på vägen.

Vi var i tid till Fish farming cluster office. En hel delegation med facilatorer (mr Simon som leading facilitator) och ledarskapsteamet. Sara, en av dem, var klädd i en fin goma och kallade mig för madame Lena. Mr Simon, en av de två mycket ödmjuka deltagarna i Munyonyo kursen, presenterade kursen och en helt färsk rapport. De hade gjort ett heldagsprogram. Hur skulle vi hinna med det på ett par timmar? Inga diskussioner utan inpackade fyra bak i bilen for vi till local government, distriktsledarnas kontor. Det var viktigt att vi gjorde en artighetsvisit där. Vi mötte först ett ”stropp”, nån underhuggare med översittarfasoner. Inga problem att säga några uppskattade fraser. Sen träffade vi översta distriktsledaren, motsatsen i personlighetstyp, en lyssnade, lugn, intelligent person. Det var roligt att tacka för att vi fick komma till Kaliro och att lyfta fram klustrets förtjänster.

Därefter vidare till nåt ställe utanför stan, ut bland hyddor och buskage. Där vandrade vi ut i markerna till en fiskdam, som en grupp kvinnor och yngre män med hackor och spadar höll på att gräva ur. Intressant att se och höra om. Ägaren, en man i min ålder, berättade och hade sina söner runt. Kanske en av kvinnorna var hans fru. De var ytterst vänliga, pratade sitt eget språk och verkade uppskatta vårt besök. Mycket handskakningar.

Vi fortsatte med bilen ytterligare längre bort till en bonde, som hade betydligt större fiskdammar. Det märkliga är att denna slitsamma verksamhet långt ut i bushen utan elektricitet och med enbart handkraft innebär export av fisk med flyg (!) via uppköpare till Kongo, Kenya och andra länder. Bönderna har kunnat öka sin inkomst på kort tid med 30%.

Tiden gick och vi hade passerat beräknad besökstid. Med viss övertalning av mr Simon avstyrde vi ytterligare besök, för att åka direkt till ett möte, dit andra klustermedlemmar begett sig. Nu följde en otrolig färd. Vi körde på en mindre jordväg genom hyddsamlingar med storögda barn, en hel del med uppsvällda, undernärda magar. Vägen blev allt smalare och till slut körde vi på en stig med kraftiga buskage runt om, bara rakt ut i the nowhere. Jag undrade vad vi skulle ta vägen. Till slut kom vi fram till en grupp människor, som satt upp ett tak av tyg under vilket det fanns lite låga trästolar. Här väntade resten av ledarskapsgruppen och andra. Vi var samlade vid en fiskdamm, som en grupp i klustret ägde. Ganska många äldre kvinnor var där. En märklig situation var när en gammal kvinna och hennes dotter (eller barnbarn) med baäbis över axeln skulle hälsa på några av männen. De la sig på knä och hummade mmmm, mmmm, mmmm. Jag har aldrig sätt nåt liknande. När kvinnorna tog i hand och neg för mig, neg jag tillbaka. Mr Simon var lite stressad och obekväm. Många var kallade till detta möte, som egentligen skulle äga rum senare enligt deras planer. Vi satt runtom under tygtaket och förde någon slags diskussion som översattes. Det var svårt att hitta nån relevant nivå, som berörde dessa lokala människor. Erik och jag fick till det på nåt vänster.Gafume avslutade på ett bra sätt. Jag var inte så stressad trots tidsbristen. Detta var en helt unik situation att få vara med dessa människor på detta sätt. De ville absolut visa hur de fiskade upp fisken med ett långsmalt nät, som de yngre männen drog ihop. Dammen är kanske en meter djup. De lyckades få ihop en tio större fiskar. En av kvinnorna, som sannolikt tillhör familjen som äger dammen, var upphetsad och lycklig. Hon utbringade glädjetjut med tungan som snabbt rör sig fram och tillbaka i sidled. Hon insisterade på att jag skulle fotografera henne hållandes en fisk, vilket jag naurligtvis gjorde. Sen försökte vi visa vår uppskattning och bege oss iväg tillbaka. Alltfler människor var samlade och en get slaktades på ort och ställe. De hade velat att vi skulle vara kvar och delta i festligheter och maten som skulle serveras. Det kändes inte bra att behöva åka därifrån.

Oj, oj, vi hade en lång resa framför oss tillbaka till Jinja och vidare till Entebbe via Kampala. Vi struntade i sen lunch och for direkt. Vi drack vatten och åt bananer i bilen. Mr Peter förde oss säkert till Entebbe och samma hotell som tidigare. Vi var framme vid halv sju. Jag lämpade in väskorna på mitt run och gick direkt till bassängen och simmade 250 m, underbart. Danne och Ifor anlände en knapp timma senare. Vi planerade under middagen och efteråt. Deltagare till refresher workshop, gamla facilatorer, började dyka upp. Glada återseenden. Charles kom lite senare, alltid lika kul att se honom och få tillfälle att prata. Jag satt kvar i konferensrummet till ca halv elva. Arbetade med mail från tre dagar och laddade upp ett antal bloggar från de senaste dagarna.