Lena Trojer’s blogg

2009 06 07 söndag

Carla och jag var först på plan att äta frukost kl.sju. Hotellpersonalen går med munskydd. Jag känner mig pestsmittad. Nåväl, en halvtimma senare tog vi taxi till bussstationen uppåt istan (7 kr!). Där upplevde jag ketchuplivet – inget händer, inget händer inget händer…….och så plötsligt en dryg halvtimma efter bussavgångstid till Cobacabana följer vi halvspringande efter en ung kvinna en bit ovanför bussterminalen. Där stod en mindre och skranglig buss mest med turister. Vi tryckte ner oss i ett par säten och sen bar det iväg.

Lika otroligt vackert att se La Paz på väg upp mot Altoplano med de snöklädda bergen i bakgrunden. Jag plåtade som en galning. I de reglerade vattenfårorna rann lervatten. Bergen runtomkring är porös sandsten som verkar erodera ganska kraftigt, där inte de flisiga eukalyptusträden växer. Vi körde igenom hela staden Altoplano, en mycket märklig stad, bara låga halvfärdiga tegelhus, grusgator och enbart quechua-indianer. Ganska många spetsiga kyrkotorn stack upp bland bebyggelsen. Denna stad breder ut sig långt ut på slätten. Efter hand tog hus över av grått, obränt tegel. Längre ut på slätten såg jag mindre åkrar med skördade kärvar, lite kossor och får och en och annan brun gris vid hus. På högra sidan reste sig vackra, snöklädda, spetsiga berg. Lugna puckar att åka på slättmark över en timma. Sen tog lite mer kuperad mark vid. Och plötsligt såg jag en blå rand av Titikakasjön. Tänk att jag är så långt in i Bolivia på gränsen till Peru. Den gigantiska blåa sjön bredde ut sig alltmer.

Bussen stannade vid en strandort. Där blev vi anmodade att stiga av bussen och köpa båtbiljetter. Medan bussen fraktades över i förstadium till färja, togs vi busspassagerare över i en liten båt med snurra. På andra stranden fanns många quechua-kvinnor sittande vid sina stånd på marken eller vid litet bord. Vi väntade en bra stund innan bussen kom , njöt av utsikten. Bortom Titikakasjöns stränder i ett vädersträck (fråga mig inte vilket) såg jag de snöklädda bergen. Alla de höga kullarna närmare oss var helt klädda med små, små terassodlingar. På vissa växte vete, korn och cocaplantor.

Vidare i bussen. Nu högt upp på svindlande, serpetinvägar. Nervöst men bussen körde förhållandevis lugnt. Det gällde att jag koncentrerade mig på den gudomliga utsikten. Det mest fantastiska sceneri efter det andra. Bolivianer säger att detta är magiska trakter. Tänkte på Elin och hennes intresse av alla andar uppe i Anderna.Tankekittlande. I dessa otillgängliga bergslandskap såg jag indianer, som arbetade på de små jordplättarna eller passade några får, nästan bara kvinnor. Efter ett par timmar, knappt, var vi framme i Cobacabana, som ligger vackert vid Titikakasjöns kant med ett stort öppet vatten mot Peru. Det är en mindre ort men med en mycket gammal katedral med mosaikklädda kupoler och tre höga kors utanför kyrkan. Carla kollade hur det fungerade med bussbiljetter för tillbakafärden. Det var bara att komma, när tiden passade.

Dags för lunch. Vi letade oss fram till Carlas släktings restaurang vid en av shoppinggatorna mot lilla hamnen. Hittade den så småningom. Det var Carlas kusin, som var hemma. Vi åt lunch på en delvis konstruerad takterass, tjusig utsikt. Där åt jag forell och Carla hamburgare. Fick nog lite färg i det starka solskenet. Efter lunchen vandrade vi upp till katedralen. Jag köpte ett par ljus. Ett stort kyrkorum med ett imponerande högaltare, mycket guld och silver och en känd madonnabild mitt i. Men inga ställen att tända ljus. Carla frågade. Vi gick ut ur katedralen och rundade ett hörn. In i en mörk, kall gång i katedralens utkant fanns långa, avlånga stenbord, där det brann fullt med ljus och en madonna bakom glas längst fram. Carla och jag tände var sitt ljus. Promenerade över det större torget med inkastaty. Såg garn i ett stånd. Carla hjälpte mig att köpa alpacka-garn där och iett stånd lite längre bort (13 kr för 100 gr!!?). Jag köpte fina muddar till Carla och mig.

Tillbaka till busstorget hoppade vi in i en mindre lokalbuss till La Paz. Nu var det lokalbefolkning vi åkte med. Bussen, som var av äldre sort, körde njutbart sakta uppför men lite väl fort nedför i kurvorna. Väl framme på färjestället släppte skräck-krampen i magen. Det var egentligen inte så farligt. Skulle nog kunna åka igen. Biljetten kostade 16 kr enkel resa (3 och en halv timmas färd). Slumrade till en stund över Altoplano-slätten. Bussfärden slutade någon annanstans än busstorget. Vi tog taxi till hotellet.

En dag av stora upplevelser och många tankar. Carla och jag åt lite kvällsmat på en restaurang intill. Tidig kväll.