Lena Trojer’s blogg

2009 11 29 söndag
Första advent – lite svårt att tänka mig och känna där jag befinner mig i boliviansk sommar. Vaknade till smattrande regn. Vad händer med alla människor, som lever på La Paz gator och under plastskynken, i gyttret av alla stånd runt katedralen, där människor befinner sig dygnet runt? Eduardo berättade senare att La Paz-borna föredrar den kyliga vintern, då det åtminstone är torrt. Jag blev lite orolig hur vägarna upp till flygplatsen skulle vara. Eftersom jag var uppe tidigt, gav jag mig iväg före grabbarna. Ville också kolla om det var några problem med biljetterna, som det var på hitresan. Taxin körde stora vägen upp till Alto Plano, inga problem fast vatten störtade ner på flera ställen utanför byggda rännor. Chauffören körde heller inte in genom det leriga Alto Plano utan på en asfalterad direktväg, som vi inte åkte, när vi kom. Inga problem.

Efter inchekning satt jag mig på ett fik och avnjöt det fria nätet. Tankade ner SvD pdf-bilagor. Danne och Peter anlände också utan problem.

Vid ankomst till Cochabamba flygplats väntade Eduardo, som körde oss tillbaka till vårt temporära hem på hotell Portales. Vad hygglig han är. Skönt att vara tillbaka. Märkbart lättare att andas, 2 000 meter lägre. Soligt och lite svalare efter att CCBA också haft regn.

En lugn eftermiddag följde med ”enskilt arbete”. Ett antal telefonsamtal hem. Vid halv sju kopplade vi ihop våra olika arbeten med workshopparna. Peter är navet och gör ett fantastiskt bra jobb. Middag på vårt stekställe. Vår kypare hälsar numer oss välkomna genom att ta i hand. Läcker grillad kyckling och salladsbuffé. Kvällen avslutades med var sin Mochito på hörnfikat, där kyparna känner igen oss också.

2009 11 28 lördag
Jag åt frukost kvart över sex. En timma senare for Danne och jag med taxi till bussterminalen. Peter stannade kvar på hotellet. Vardagslivet på bussterminalen är intressant. Denna gången var vi tvungna att betala nån slags skatt, några bob bara. På bilden står en gammal Aimara-kvinna och betalar denna.

Vi stod och väntade på baksidan på bussen, som lät vänta på sig. Några Queshua-kvinnor i en hörna – en mamma, två tonårsflickor och en liten flicka var intill. Plötsligt hörde jag mamman kvida av gråt. De hastade förbi och hon såg med förtvivlade ögon på mig och sa nåt. Jag gav henne de mynt jag hade. Livets orättvisor gör sig ständigt påninda.

Danne och jag for i en mindre turistbuss. Det var blött och lerigt upp på Alto Plano, annars gudomligt vacker resa. Samma resa som Carla och jag gjorde för ett halvår sedan. Det tog ca fyra timmar att komma fram till ett soligt Cupacabana. Vi gick ner till hamnen och tittade på båtarna och den vackra Titicaca-sjön mot Peru. Åt en läcker lunch – tomatsoppa och lax. Copacabana ligger på 3 700 meters höjd, så det gäller att gå i sakta mak. Promenerade upp till katedralen. Jag tände ljus i ”bil”-kapellet. Det kan tyckas banalt att be för sina nya bilar. Jag tycker ändå det är en intressant företeelse – bilar är inte att leka med, orsakar katastrof och elände och behöver högre makters skydd, verkar bolivianer tro. I vilket fall är kapellet vackert med massa tända ljus och många människor.

Vid torget intill inhandlade jag lite alpacka-stickade presenter. Vi fortsatte sen den ytterst mödosamma klättringen upp till en av två toppar precis vid sjön för att se utsikten därifrån. Snälla nån vad jobbigt det var i denna höjd. Tog mer än en timma att ta sig upp. Ett antal kors-stationer kantade stigen upp. Folk kastade småsten på foten av korset. Jag frågade några skolungdomar varför de gör på det viset. ”Por pardone” sa de, alltså att be om förlåtelse.

Vid en första platå satt jag och pustade ut och tittade ut över en fantastisk utsikt. Där var några äldre bolivianska män, som höll på med rökelser och såg ut som de välsignade människor. Jag började prata med en av dessa äldre män, som försökte få fyr på sitt elddon. Jag uppfattade att denna vänliga farbror med snälla ögon sa att människor vill bli välsignade så att deras långa resor, studier m m ska gå bra. Han frågade var jag var ifrån och vad jag tyckte om bolivianer.

Högst upp på toppen var det en ännu vidunderligare utsikt över Titicaca-sjön, massa stora kors, små stenhyddor, där människor tände ljus och en hiskelig kommers med krims krams. Jag satte mig en bit från detta och väntade på Danne och njöt av utsikten. Så småningom vandrade vi neråt igen, betydligt lättare med all lägesenergi i kroppen. Promenerade till torget och tog en lokalbuss till La Paz klockan fyra. Resan tillbaka lika vacker. Gyttrigt i Alto Plano, nerför på små, branta gator. . Bussen tog oss ända till bussterminalen, från vilken vi tog taxi till hotellet. Jag skippade middag. Ganska utmattad fixade jag till mig och kröp isäng.

2009 11 27 fredag
Vaknade mitt i natten av att jag hade svårt att få luft och att huvud började hamra. Måste vara höjden tänkte jag och tog en höjdtablett. Efter en stund blev det märkbart bättre och jag somnade igen. Ljuvlig frukostbuffé. Det visade sig bli en solig dag och därmed hett, fast vi befinner på nästa 4 000 meters höjd.

Kvart i nio började vi i ytterst sakta mak vår promenad till svenska ambassaden. Vi letade oss fram på kartan men irrade runt lite i gränderna där ambassaden ligger. Framme i tid och blev väl mottagna av Ann Stödberg, som är platschef. Utsikten från hennes arbetsrum, där vi satt, är magnefik. En timmas mycket konstruktiv diskussion om vårt arbete följde. Ann hade goda synpunkter och viktig information. Hon vill gärna att vi kommer och rapporterar, när vi är i Bolivia samt önskar vara med på aktiviteter, om det passar hennes tidsschema. Upplyfta gick vi där ifrån.

Vi tog en taxi tillbaka till hotellet. Dan behövde vila, Peter skulle fixa nåt med sin resväska, så jag tog mig själv upp till bussterminalen för att köpa bussbiljetter till morgondagens utflykt till Titicaca-sjön. Taxin upp till terminalen tog sin tid, igenkorkad stad kanske beroende på att man har stora, avstängda vägbyggen mitt i centrala gatan. Jag gjorde på samma sätt som Carla i juni. Lätt att få tag på biljetter (25 kr enkel resa).

Sen vandrade jag tillbaka genom stan….neråt, inte särskilt ansträngande. Det var mässa i stora basilikan. Jag gick in och var med en stund. Även om det är mycket guld och helgonstatyer och många Maria-bilder och Maria-statyer (matriarkatet/ moder jord är uppenbar i Bolivia), skapar de urgamla stenväggarna och människorna där ett starkt intryck. Utanför var det fullt med människor, mest boliviansk indianfolk och tiggare. Det är gamla, luggslitna människor som ber om hjälp – massa tankar och känslor far genom mitt huvud och kropp. Lämnar ifrån mig mynt. Vet att det inte existerar nåt samhälleligt skyddsnät för dessa människor. Kan inte få mig till att ta fram kameran och fotografera allt jag ser. Stannade till på café Ciudad och åt en omelett-lunch.

Lite datorknattande och vila innan nästa pass. Halv tre kom Anavaleska och hämtade oss. Trevligt att träffa henne igen. Vi gick upp till DIPGIS alldeles intill hotellet. Planeringsmöte med våra medarbetare där, som droppade in efter hand – Fernando, Ignatio, Tito och en ny människa, som inte presenterade sig. Märklig diskussion på spanska om tiden för workshopen. Fast vi haft upprepade mailkontakter, hade de ändå inte informerat oss om att de ändrat dag för workshopen eller mailat oss program för den samma. Vi fick uttryckligen be om en kopia vid bordet. Efter massa diskussioner hit och dit, kom vi fram till en kompromiss. Peter far från CCBA tidigt nästa torsdag. Han hämtas upp på flygplatsen och tas till Coroico, för att vara med när workshopen startar på torsdag morgon. Dan och jag fullföljer vårt program på UMSS och anländer med flyg senare på eftermiddagen Vi kom också överens om logiken i upplägget. Diskussionerna med dessa UMSA-kollegor är totalt annorlunda jämfört med UMSA. Dialogen är sparsam. Ignatio får jag bäst kontakt med. Han kommer till Lund i december och vi försökte på knackig engelska planera in ett BTH-besök för honom. Efter nån timma var vi klara och tog farväl.

Lämnade av tunga väskor på hotellet och gick vidare för att äta lite på café Cuidad. Söderberg spelade tennis på tv:n. På kvällen satt vi en stund i lobbyn och fixade förslag till PACF. Tidig kväll för mig efter att ha packat ihop lite för utflykten lördag.

2009 11 26 torsdag
En mystisk lapp under dörren, försökte tyda spanskan…..chaufför skulle hämta oss på morgonen. Måste vara fel. Jag fick tag på Eduardo, som redan ordnat det hela. Peter lite bättre. Vi satt på hotellet och jobbade på förmiddagen. Förberedde två workshopar och besöket på ambassaden. En het dag med få moln på den klara Cochabamba-himlen. Vi knatade upp alla tre till affären för att fixa lite lunchmat och höjdsjuke-piller inför resan till La Paz.

Halv tre var vi färdigpackade och blev upphämtade av chaufför för transport till universitetet och UTT. Vi skulle ha möte med Eduardo och gänget angående ambassad-besöket och framtidsfrågor. Men innan vi fick ha det mötet ville Sergio och Alexandra (livsmedelsteknolog-doktorand) att vi skulle ha kort möte med deras svenska handledarkollega, professor Eva. Lite påfrestande, eftersom vi hade kort om tid. För Sergios och Alexandras skull så. Jag var nog den som drev på att tiden inte åts upp av professor Eva.

När vi sen kom till egentliga saken, följde en mycket intressant diskussion. Eduardo är en ytterst skicklig och modig strateg utan att för en sekund tulla på grundvärderingen att UMSS uppgift är att bidra till Bolivias och dess folks utveckling. Otroligt lärorikt. Jag skulle vilja fråga och diskutera massa saker Eduardo tog upp, men jag får inte lägga rabarber på hela tidsrummet. Vi blev välmatade med synpunkter att ta upp på svenska ambassaden i La Paz.

Carlos följde med till flygplatsen halv fem. Det var tur, för det blev problem med våra biljetter. Några nummer från resebyrån, där biljetterna köpts, saknades. Carlos ringde och fixade det. Tog farväl av den uppskattade Carlos, och inväntade flyget. Flygplatsen i Cochabamba är den andra flygplatsen i världen, som jag bevistat, som har ett fritt internet. Underbart! Den andra är i Kigali, Rwanda. Vi dök naturligtvis ner i våra burkar. Kollade nyheter.

Flyget till La Paz (35 minuter) gick utan problem. Taxin (50 kr) körde oss slingrande igenom det urfattiga Alto Plano. Det hade regnat rejält och tunga moln hängde över högplatån i skymningen. Synen, när vi körde ner mot La Paz var bedövande vacker med stadens alla ljus i stadsgrytan och på bergskammarna upp samt de snötäckta fjällen i bakgrunden. Taxin tog en slags genväg, som var mycket brant ner. Ana på UMSA hade bokat hotellrum på Radisson för universitetspris. Kontrasten till fattiga Alto Plano är smärtsam och svår att ta till sig. Utsikten från mitt hotellrum är märklig och ”fin” höghusmitt och den låga fattiga bebyggelsen på branterna i bakgrunden. Åt lite mat på hotellet. Trötta.

2009 11 25 onsdag
Vaknade till en klar soluppgång och het dag. Det går hur lätt som helst att ta taxi själva till universitetet. Det gjorde vi denna dag också.

Febril aktivitet att förbereda förmiddagens presskonferens på Prefecturan (vår motsvarighet till Länsstyrelsen). Alexandra skulle fixa flygbiljetter till oss, t.o.r CCBA – La Paz. Det kostar mindre än 600 kr per person.

Vi for i Omars bil in mot centrum. Omar parkerade i ett parkeringshus, så att vi promenerade till stora torget och Prefecturan. På torget möttes vi av demonstartioner. Folk blockerade gatan, hungerstrejkade på madrasser, stod bundna som korsfästa, smällde smällare som hördes som gevärsskott. Inte särskilt många vapenförsedda poliser. Det hela handlade om en vattenfråga.

Vi gick in i den gamla, ståtliga Prefectura-byggnaden. Där möttes vi av vår Prefectura-vän Cecilio. Vi slussades genom ett flertal ”förrum” och hamnade till slut hos översta Prefectorn (landshövdingen), som satt i ett fönsterlöst, dörrvaderat, låst rum. Flera rum till honom var låsta och låstes upp hela tiden, när någon skulle passera. Detta var en kombinerad artighets- och förankrings-visit. Cecilio och Eduardo pratade så långsamt och tydligt att vi inte behövde någon tolk. Prefectorn verkade vara en seriös och vänlig person, som sa mycket uppskattade ord om detta samarbete mellan Prefecturan, universitetet och den produktiva sektorn, som de uttrycker det och som är nyckelordet i Bolivia.

Innan presskonferensen, som skedde i stora ingångshallen med en illustrerande utställning av kluster-produkter, fick jag tillfälle att kika in i rum, prata med Eduardo om hans möte i La Paz igår och fika i ett litet rum med en gammal farbror, som ödmjukt serverade oss. Mycket journalister vimlade runt. De var mindre intresserade av själva den formella presskonferensen, där också Danne, Peter och jag satt uppradade. Danne höll ett kort och utmärkt anförande. När farbrorn, som ska vara med och starta ett kluster i naturmedicin kort sa några ord flockades kameror och mikrofoner. Annars var det före och efter, som journalisterna var aktiva runt framför allt Eduardo. En timma efter presskonferensen, kunde vi höra om projektet i radion sittandes i en taxi.

När allt var klart, promenerade Danne, Peter, jag och gulliga America till marknaden intill. Vi inhandlade bolivianita-smycken. Taxi tillbaka till hotellet. Några timmars lunch med eget arbete.

Halv tre var vi tillbaka på universitetet för planering med UTT-gänget. Otroligt bra diskussioner, där vi letar oss fram till lösningar på upplägg av workshops och annat.

Danne och jag åt middag på kvällen. Peter vilade en orolig mage.

2009 11 24 tisdag
Jetleg, omöjligt att ligga längre än kvart över fyra. Tysta morgontimmar är inte fel. Jobbade och skrev blogg.

Denna morgon tog vi taxi själva till universitetet (10 kr!). Eduardo hade farit till La Paz för en videokonferens med Sida. Vi andra samlades på UTT, för att därifrån köra till konferensanläggningen vi var på allra första gången lite utanför staden, se tidigare blogg. Där genomfördes en heldags-workshop med matklustret. Jätteroligt att träffa gamla vänner, som varit med i klustret från början. Valencia-killen var med denna gången och hade sin gamle far med, som startade deras hälsokostföretag. Han vill absolut presentera oss för fadern, rörande.

Carlos ledde workshopen utomordentligt skickligt och organiserat. Förmiddagen ägnades åt presentationer av allt som gjorts i och för klustret under året. Deras web byggs ut och de är stolta att använda begreppet 2.0 för att få till ett mer dynamiskt utnyttjande. Vårt team hade givna punkter i programmet med både återkoppling till grundförståelser särskilt för nytillkomna företag och fokus på konkreta utvecklingsfrågor för klustret, där innovation, kvalitet och marknadsföring stod i centrum. Peter drog det stora lasset. Det är en ynnest att få vara med i klustrets process och jag lär mig massa om hur förståelser och praktik för innovationsprocesser kan se ut, här i Cochabamba. Dagen gick fort och jag led inte alls av jetleggen.

På detta konferensställe serveras typisk boliviansk lunchmat. Det är ett eldorado för oss potatisälskare. Kolla den vackert blålila knölen, som dessutom har en fantastisk smak. Jag tänkte på min farmor, som odlade ‘blåpära’ i Ulvaboda och som gjorde blå potatismos till oss barnbarn.

Ett par timmars egen tid, innan middag på iranska stället. Den goda kebabmaten avslutades med te, kaffe och sån där god nötkaka, som jag aldrig lär mig vad den heter.

2009 11 23 måndag
Sov som en stock, utmattad av den långa resan och vaknade klockan fem lokal tid (10 svensk tid). Vackert att se gryningen över de höga bergen. Fåglarna kvittrar som vore det svensk maj månad. Plötsligt, när Danne och jag äter frukost, kommer en något äldre dam fram och hälsar på vacker finlands-svenska. Hon är valobservatör inför valet i början av december och är här tillsammans med en delegation – EU dylik tror jag det är. Spännande. Hoppas få tillfälle att prata mer med henne och få veta mer om Bolivia.

Halv nio kom Eduardo och hämtade oss. Det är strejk bland administrativ personal och lärare på UMSS, vilket märktes genom att det var ovanligt lite folk vid ingången. Kära återseenden med mycket kindpussar. Fast Alexandra och Carla kramade jag om på mitt vis med bamsekram. Vi satt hela förmiddagen och gick igenom besökets program, vad som skett sen sist samt i detalj planerade morgondagens workshop med matklustret. Jag sprang till och från ett antal gånger för att ringa och försöka få kontakt med svenska ambassaden och boka in besök på fredag. Till slut lyckades det. Carla hjälpte mig att tolka ett telefonsamtal med UMSA, Fernando. Bokade in ett planeringsmöte på fredag eftermiddag på DIPGIS i La Paz.

Taxi tillbaka till hotellet vid lunchtid. Jag gick upp till mataffären och inhandlade vatten och lite lättare lunchmat. Knallhett ute, måste vara mer än 30 grader. Efter lunchen satt Danne, Peter och jag i lobbyn (hotellets svalare ställe) och arbetade igenom material för morgondagens workshop. En ny medarbetare och tolk, Daniel, kom sen och hämtade materialet för översättning.

Jag tog på mig joggingskorna och vandrade ner på stan. Hittade läderaffären och beställde, skriver inte vad (present). En särskild känsla att vandra på Cochabambas gator och torg, exotiskt och välbekant på samma gång.

Middag på stekstället – jo maten och köttet lika gott och lika ofattbart billigt. Citronjuice (lemonada) på hörnfiket innan tidig kväll.

2009 11 21_22 lördag söndag

Så började årets andra färd till Bolivia: Det tar sina timmar – började på förmiddagen lördag och var på hotellet i Cochabamba söndag vid åtta på kvällen svensk tid. Jag gjorde ett upphåll på Malmö station för att fika med kär dotter. I London blev jag tvungen att ta ut bagaget, sno runt i flera tåg för att komma till rätt terminal och checka in igen, jobbigt. Mina arbetskompisar, som kom från Stockholm till London, slapp denna omständliga procedur. Sov hyfsat bra på den 12 timmar långa flygturen mellan London och Sao Paolo. På sistnämda flygplats såg jag till att hinna med massage av dessa proffs-massörer, som finns där.

Hettan slog emot oss, när vi klev av planet i Cochabamba, mer än 30 grader. Eduardo coh Carlos hämtade oss på flygplatsen. Kärt att se dem igen. Vi blev skjutsade till vårt stamhotell – Portales. Här känner vi oss hemma. Ljuvligt att få duscha, packa upp och komma i ordning.

I trädgården är det söndagsmiddag för ett större sällskap. En traditionell orkester underhåller även oss hotellgäster på våra rum. Det blir nog en tidig middag ikväll på vårt stekställe. Nätet är starkt och fungerar bra.