Lena Trojer’s blogg

Onsdag. Workshopdag nummer 2. Kallt på mornarna och ännu kallare i den lokal vi var i för workshopen. Den ägde rum på samma ställe som workshop 1, alltså lite utanför stan. Coca Colas stora anläggning ligger strax intill med beväpnade vakter. Vår museiman berättade att det finns fornlämningar alldeles intill Coca Cola-anläggningen. Undrar om det är i närheten där vi var?

Dan, Peter och jag var först på plan – en bra stund innan nio, då workshopen skulle börja. När Eduardo och hans medarbetare kom, fanns det ingen slutgiltig deltagarlista. Men det löste sig jättebra. Folk droppade in snabbare än vid första workshopen och minst lika många. Kul! Peter var laddad till tusen och höll i fundamentet för workshopen. Dan och jag gjorde en reflektion över vad vi uppfatta från alla våra besök och förra workshopen. Peter presenterade ett koncentrat av de viktigaste punkterna från workshop 1. Större delen av dagen användes till grupparbete i tre steg. Det fungerade utmärkt! Folk jobbade intensivt med de föreslagna frågeställningarna – en process att få till triple helix samverkan för att starta en klusterprocess. Jag satt med grupp 2 – en mycket spännande grupp med senior Valencia, UTT-medarbetare, Victor från CADEPIA, honungproducent-representanten, Biotra-killen, UMSS-forskare m.fl. Erick och Carlos översatte till mig. Vilket drag på diskussionerna och presentationerna! Jag försökte intervenera några få gånger för att framför allt hålla borta organisationsfrågorna (särintressena) och få diskussionen till att fokusera på konkreta, gemensamma aktioner och ”low hanging fruits” för att skapa tillit mellan triple helix aktörer.

Carla Quiroga var igen en suverän moderator och tolk under workshopen. Vilken stjärna hon är! Hoppas att hon får en betydande roll i det fortsatta arbetet med UMSS viktiga uppgift att utveckla Bolivias innovationssystem och klusterprogram.

Under lunchen blev vi serverade lika god, traditionell boliviansk mat som förra gången. I kön till maten kom vi i samspråk med Victor och flera andra. Victor pratar utmärkt Queshua och jag hörde plötsligt att detta språk innehåller klickljud som vissa språk i Sydafrika. Jag blev helt tagen! Fick detta bekräftat att vännerna från UMSS senare på kvällen. Museimannen från igår pekade på flera oförklarade kopplingar mellan Afrika och Sydamerika. Birgitta, kan du förklara detta? Vid lunchen satt jag vid ett bord med få engelsktalande. Det gick bra att få lite kontakt ändå.

Eduardo avslutade workshopen med en sammanfattning av de två workshoparnas resultat för det fortsatta arbetet. Han uppmanade till formerandet att av en advisory group / board. Han hade en inkluderande attityd och folk anmälde sina intressen att bidra. Jag kände ett starkt tryck och intresse att se till att resultat skulle uppnås i närtid (dvs inom de 6 närmaste månaderna).

Jag börjar inse bolivianers fantastiska förmåga att skapa sociala relationer. Det var inte lätt att slita sig från dessa ljuvliga människor, som struntade i att jag inte förstår särskilt mycket spanska utan tog hjärtliga farväl med explicita intresseyttringar, kramar och många kindpussar. Prefectura-damen, CADEPIA-folket och några företagare gjorde mycket starkt intryck på mig.

Nu vet jag att våra chaufförer heter Henry båda två. Henry med blåa ögonen körde oss till hotellet för ett kort break. Klockan sju stod Eduardo och Sergio i hotell-lobbyn för att hämta oss till kvällens gemensamma middag. På en restaurang på promenadavstånd från hotellet och på andra sidan floden och i närheten av en stor high-school samlades vännerna från UMSS och UTT. Äntligen fick vi svenskar bjuda tillbaka. Vi åt, pratade, sjöng en svensk snapsvisa, skrattade, njöt av maten. Dan och Eduardo höll tal. Carlos höll också tal och överraskade oss alla med att ge Dan, mig och Peter var sin present, som de unga UTT-medarbetarna hade inhandlat. Jag fick ett underbart vackert träetui att förvara mina dagsmycken i med intarsiabild av en Queshia-kvinna, kyrka och CBBA-landskap. Jag blev djupt rörd. Eduardo promenerade oss tillbaka till hotellet efter denna trevliga kväll.

Tisdag. Solen går upp ungefär kvart över sex. Från mitt hotellrum ser jag gryningsljuset komma över både bergskammen och över berget med den stora Kristusstatyn. Det är vackert. Vi blev hämtade av den delägare i Laboratorios Valencia, som är med på workshoparna – en skojfrisk och oerhört vänlig människa. Han fnissar ofta som en liten pojke, vilket lockar till skratt. I sin stora stadsjeep körde han oss tre svenskar och Erick till företagets anläggningar i en förort till CBBA. Företaget startades av pappan. Det är hans fyra söner, som nu driver ett företag på ca 25 anställda. I CCBA ligger produktionsanläggningen. De tillverkar naturmedicin genom att använda kända medicinalväxter. Kunskapen till dessa preparat kommer från den traditionella medicinen i Bolivia. Vår värd är produktutvecklare. Iförda skyddskläder visades vi igenom hela anläggningen.

Allt var väldigt rent och välordnat. En del maskiner i de olika produktionsleden men också mycket manuellt arbete. Maskinerna är tillverkade i CCBA. Ser ut att finnas väl fungerande maskintillverkningsföretag här. På bakgården var det en stor odling med kronärtskockor och rader med stora rosmarinbuskar. De köper råmaterial också från ursprungsbefolkningen och betalar då ett högre, internationellt pris, som ett sätt att stödja dessa fattiga människors verksamheter. Vi fick var sin liten väska med företagets olika preparat. Inte nog med det. Sen tog vår värd oss med på en utflykt till en stor, välskött, gammal anläggning, som den rike zinkgubben Simon Patino (den ska vara en våg över n:et) lät anlägga. Vi försökte komma in i parken till ett hus, som Patino lät bygga till sin fru. Men den vara bara öppen på eftermiddagen. Vi fortsatte till en jordbruksanläggning och tittade på utsädesutveckling. Olika sorters majs soltorkades.

Se körde vi längre upp på sluttningen. Här rann klart vatten i ganska strida bäckar. Vi promenerade en stund i en ekopark och såg också Patinos eget kraftverk (ej i drift nu). Valencia-vännens gästfrihet stoppades inte här. Vi körde in till stan och bjöds på lunch, fast jag enträget försökte bjuda honom och de andra. Vi åt kanske den mest typiska maten för området – torkat lamakött, kokta ägg, kokt potatis och majs, se bilden. Det var gott men portionen var gigantisk (20 kr).

Senior Valencia insisterade på att köra oss till UMSS historiska museum. Det visade sig att detta museum ligger mitt i stan i ett gammalt bankpalats. Där väntade vänner från UTT. De hade fixat biljetter. Carla hade fixat tolk innan – en äldre, engelsktalande, manlig antropolog. Vi bara slussas igenom kungar och drottningar – hur tacka dessa generösa människor. Antropologen visade oss de historiska samlingarna. Han var helt fantastisk och berättade om Cochabambas och Bolivias historia från fossil tid till nutid. CBBA är rik på fornlämningar – alltså lämningar från tider långt innan inkatiden och spanjorerna. Vi fick höra hur den materiarkala kulturen – pacha mama (moder jord) – fortfarande är synnerligen närvarande och lever ett integrerat / parallellt liv med den katolska religionen. Man ber moder jord om förlåtelse för det man tar från henne genom regelbundna offer, som grävs ner i jorden. Måste fråga Carla mer om detta nån gång. Museimannen förklarade hela logikkedjan från de första gudinnestatyerna till dagens praktiker. Vi såg mumifierade människor, som begravdes o fosterställning i flätade korgar. De var människor med hög rang. Gravarna var stenhus med en enda öppning, en dörr, i särskilt väderstreck för att tillåta en slags frystorkning (mumifiering) av den döda kroppen. Mycket keramik och bevarade textilfragment från urgammal tid, ceremoniella fjäderdräkter från yngre tid och mycket mer. Allt var otroligt intressant att se och höra om.

Taxi till hotellet för ett kort break. Peter for till UMSS och Dan och jag fortsatte med företagsbesök. Färden gick till ett villaområde med vanliga, stora staket. Bakom ett sånt staket döljde sig företaget Biotra – en hel vin- och spritfabrik. Otroligt vad som kan finnas i välordnade huskvarter. Blev grundligt visade anläggningen, ganska spartanskt. Vinerna lagras i ståltankar och chippas för att få lite ekton. Produktionen fördubblas årligen. Det börjar bli trångt bakom staketet. Vi smakade på ett cabernet savignion vin och en punchliknande likör. Den senare var riktigt god, fruktigare än den svenska punschen.

Tillbaka till UMSS och UTT. Här väntade två herrar från CDC (motsvarande en handelskammare). Ett ganska påfrestande möte, där särskilt den äldre mannen, en tysk, sänkte diskussionen hela tiden genom att påpeka att ”det har vi redan gjort för många år sen, och det gick inte”. Fighting och money var hans återkommande ord. Jag vet att jag blev överdrivet provocerad av denna von oben-människa. Men de var en sådan kontrast till mötet med CADEPIA. Presidenten för CDC var en mer spännande och lyhörd person, som verkade ha en god relation med Eduardo. Jag ska inte orda mer i bloggen om CDC. Förstår att det är en viktig men inte helt lätt aktör för klusterprogrammet.

Dagen var inte slut med detta. Dan, jag och Erick fortsatte till ett lite företag – Nutricer – som tillverkar hälsokost. Företaget drivs av en energisk kvinna och tillverkningen sker i hennes hem. Hennes lilla dotter Ruth anslöt sig nyfiket till oss. Tillverkningen sker med ganska gamla ugnar och maskiner. Hygienstandarden var kanske inte den högsta med tillverkning i hemmet och på bakgården. Företagerskan har tillskapat en stor efterfrågan och marknaden är större än hennes kapacitet. En otroligt vänlig människa även hon.

Det var mörkt, när vi for tillbaka till hotellet. Över en macka på hotellets restaurang, finslipade vi morgondagens workshop.

Måndag. En dag full av intressanta möten. Vi blev hämtade i vanlig tid till UTT. Jag hörde att det var bara tre grader på morgonen. Jo, lite svalt är det och sen detta märkliga att det blir riktigt hett frampå eftermiddagen. Klockan nio mötte vi Marleni Villazón från Prefectura på UTT. Vi fick en ingående beskrivning av vad den regionala politiken gör för att utveckla den produktiva sektorn och då främst inom livsmedelsproduktion. Där finns många beröringspunkter med klusterprogrammet och Prefectura är för mig en solklar del av Triple helix processen. Efter mötet med Marleni fick vi tillfälle att planera workshopen med Carla, som ska vara moderator även för denna. Det går så snabbt och lätt att arbeta med Carla. Att få prata svenska med henne gör det extra behagligt. Erick följde med oss till lantbruksfakulteten utanför stan. Men först åt vi en snabb lunch inne i centrum. Vår chaufför såg till att vi transporterades dit vi skulle.

Det är så vackert på lantbruksfakulteten med prunkande rabatter, pelargonier i olika färger och former. Jag nöp några skott. Möte med forskningschefen Edgar Rodriguez. Fakulteten grundades redan 1912. Vi fick en djupare insikt i förhållandena inom jordbruksektorn. Forskningschefen är stolt över den forskning som bedrivs i samarbete med ett stort antal länder. Han verkade mycket öppen för UTTs klusterinitiativ och erbjöd oss generöst att besöka fakultetens anläggningar för skogsbruk och veterinärverksamhet. Tiden är alltför knapp för det denna gången.

Efter detta besök togs vi till dagens höjdpunkt – möte med småföretagarorganisationen CAPEDIA inne i stan. Erick ersattes av Carlos. CAPEDIA kan låta lagom kul, men det visade sig vara ett fantastiskt gäng människor djupt involverade i småföretagares vardag och med ett varmt hjärta för de människor de arbetar med. Vi fick möta en ”folkbildare” – Victor Guaraguara – som med broken english och spanska och ritandes på en tavla åskådliggjorde situationen. Detta var som en lysande föredragning av grunderna för klusterutveckling. Hans medarbetare fnissade av förtjusning över hans härliga sätt att uttrycka sig och vi svenskar njöt. Vi var helt tagna av detta CAPEDIA folk. Carlos skrattade och verkade lika förtjust. Victor är vår man och han ska komma till workshopen – vilken tillgång!

Detta var dagens arbete. Med snälla Carlos for vi än en gång till marknaden för att handla. Danne var ute efter poncho till frun. Det blev ytterligare fina grejer att ta med hem från Bolivia. Vi gick längre in i marknaden denna gången. Fantastiskt att se alla möjliga lokala varor inklusive mat. Mörkret hade fallit, när vi tog taxi tillbaka till hotellet. Kvällen avslutades på en iransk restaurang i närheten.

Tack Peter G för assistans med bilder. Nu börjar jag lägga in bilder i dagens blogg och tidigare blogginlägg.

Denna söndag hade vi blivit strängt tillsagda av Eduardo att hålla oss stilla och helst befinna oss på hotellet. Han var nervös för att det skulle bli oroligheter i stan. Det var folkomröstning om självstyre i Santa Cruz med demonstrationer på flera håll i Bolivia. Anledningen till denna av provinsen Santa Cruz beslutade folkomröstning är säkert inte helt entydig. Landets president anser att omröstningen är illegal och enbart till för att de rika (mest västerländska invandrare i första och andra generation) i provinsen helt och hållet ska få makt över provinsens rikedomar (olja, gas mm) och inte bidra till landets utveckling. 60% av Bolivias befolkning är ursprungsbefolkning och fattig och de har inga intressen av denna ”omvända apartheit” som en av mina kamrater säger dvs att de rika vill isoleras sig i en egen enklav från resten av befolkningen. Lars Palmgren på Sveriges radio skriver rätt bra om vad som händer i Bolivia just nu.

I våra kvarter i Cochabamba var det söndags stiltje. Vi vandrade runt kvarteret till den botaniska trädgården Palazzo Pasito (tror jag det heter). Nu blev vi insläppta. En stenrik gubbe (ägde zink-gruvor och var en av världens rikaste på sin tid) hade i början av 1900-talet byggt ett överdådigt, stort hus och anlagt en trädgård här. Vi gick runt i trädgården och njöt av den lummiga grönskan och en och annan rar växt.

Rundade kvarteret på väg tillbaka till hotellet och slank in på vårt fikaställe och tog oss en kopp kaffe. Resten av dagen ägnades åt arbete. Vi satte oss i foajén vid eluttag och arbetade tillsammans utifrån Peters stora arbete på upplägget till workshopen på onsdag.

Vi åt lunchbuffé vid hotellets pool – otroligt läckert. Jag åt för mycket, kunde inte låta bli de röda runda potatisarna, kyckling och lomo (nötfile) från grillen….i två portioner! 30 kronor för all den mat inklusive efterrätter!!!

Vid halv tre kom Eduardo, Carlos och Erick. Vi gick igenom idéerna om workshopen och planeringsmöte på torsdag med UTT-teamet. Våra diskussioner slutade i att Eduardo log sitt bredaste leende och verkade lycklig över våra slutsatser och förslag. Nu börjar den specifika klusterutvecklingen och UTT’s roll klarna. Det som är så spännande här i Bolivia är att det finns inga givna svar på hur det ska gå till. Men vi har kommit en bit på väg. Det går inte att ta Östafrika-modellen rakt av. Universitets roll t.ex. ser annorlunda ut och har en annan historia. Jag lär mig nya grejer hela tiden.

På kvällen kom valresultaten från Santa Cruz – runt 85% för autonomi. Min stilla undran är hur många av ursprungsbefolkningen i provinsen som röstat. Morales hade uppmanat folk att inte ställa upp på detta, icke konstitutionellt godkända val och han meddelar att han inte kommer att rätta sig efter valresultaten utan fortsätta dialoger. Vi gick till vårt fikaställe en stund. Där var det massa folk som firade ja-segern. Utanför gatan var det tv-utsändning med intervjuer av några av dessa ja-sägare. Vi kunde följa utsändningen på tv inne på fiket. Olustigt.

Alltså en relativt lugn dag utan incidenter för oss tre svenskar.

Lördag, den stora utflyktsdagen och mycket att skriva om. Eduardo hämtade oss klockan åtta med en rejäl jeepliknande bil, UMSS’ bil med Sidas märke på dörren. En ny chaufför. Vi körde ut ur Cochabamba via sjökanten. Körde förbi en marknad med massa folk, som började sätta upp sina stånd med mat, bakverk, grönsaker och annat. Denna marknad var en tredagarshögtid, som hade med fruktbarhet att göra (typ svensk skördefest) kopplat till nån kyrklig högtid. Det var många stadsdelar att passera, innan vi var ute ur stan och började klättra uppåt. Eduardo berättade att vi åkte på den gamla vägen till La Paz. När det började bli för serpentinartat och chauffören brakade på som vanligt, kunde jag inte hålla mig. Eduardo översatte min rädsla till spanska för chauffören. Sen var det lugnt, han körde härligt sakta och jag kunde njuta av ett vidunderligt högbergslandskap.

Efter några mil kom vi fram till den lilla staden Tarata, en gammal, historisk stad. Vi stannade vid torget. Här kändes det som om tiden stått stilla från den spanska kolonialtiden på 1600-talet. Gamla tvåvåningshus med överbyggd träbalkong, en gammal kyrka, ett slags rådhus. Själva torget har en stor staty i mitten (häst med ryttare), höga palmträd, bänkar och en s.k. kiosk, vilket är en upphöjd paviljong (för små orkestrar kanske). Husen var ganska förfallna och ur ett tegeltak växte kaktusar. Lugnt och stilla och med mest gamla människor sittandes på bänkar.

Vi fortsatte köra till nästa mindre stad, Cliza. Här stannade vi till vid en stor marknadsplats mitt i stan. Det var inte marknadsdag för den del, som är utomhusmarknad. Mycket queshuakvinnor och -män befann sig där ändå. Jag såg flera skomakare, som satt med sina uråldriga symaskiner i det fria och jobbade. Danne, Peter och jag gick in i en saluhall, där det var full försäljningsaktivitet. Spännande att se alla potatissorter och andra jordfrukter och grönsaker. Såg paprika i många olika storlekar och sorter. Eduardo bjöd oss på bananer och mandariner. Vilket njutning med lokalodlad frukt. Det satt människor och åt alldeles utanför saluhallen. Specialiteten här är duvor, berättade Eduardo. Innan vi lämnade Cliza, körde vi till torget, där vi stannade till. Vid kyrkan spelade en blåsorkester med trummor upp och vi hamnade mitt i en liten helgonprocesion på väg in i kyrkan. Vi följde efter in. Kyrkorummet hade stora, klädda helgon eller Kristus statyer (i ”holkar”) längs väggarna. En präst stod och mässade vid ett högaltare med musik från en ensam trumpet, en mycket annorlunda kyrkokultur. Vi stod stilla ett tag vid bilen utanför kyrkan – perfekt för att kunna ta bilder på människorna där.

Färden gick vidare på en högplatå – Balle Alto – på drygt 2 800 meters höjd. Det är en högplatå ovanför Cochabamba, ett stort platt område med berg runt omkring. Denna platå utgörs av bördig jordbruksmark och vi såg stora fält med korn och kanske råg, men även majsodlingar. Svartvita kossor och får gick och betade på sluttningarna. Vid bebyggelse kunde jag se åsnor. Nästa stad vi stannade till vid var Tiraque. Vi njöt av stillheten vid stadens torg – höga palmträd, kyrka, stadshus. Jag har allt dokumenterat på bilder och skulle så gärna vilja lägga upp dem på denna blogg. Vet fortfarande inte hur man gör, behöver Peter G’s expertis. Nåväl, vi var nu i det stora potatisodlardistriktet. Landets bästa potatis enligt Eduardo. Vi körde förbi en stor, tom potatismarknad i denna stad. Lördag är inte marknadsdagen.

Fler större lastbilar på vägen lastade med diverse. Såg laster med stora trästockar från det tropiska området vi körde mot. For förbi en större ort, Colimi, mitt i det riktigt stora potatisodlingsdistriktet.

Vi passerade en stor damm, som har vattenturbiner längre ner mot låglandet. De för vatten genom stora tunnlar, som delvis går genom de mäktiga bergsmassiven mot låglandet, där Amazonasområdet tar vid. På bara några hundratals meters sträcka förändrades landskapet totalt. De branta bergen var nu klädda med grön, tät vegetation. Vita moln steg upp från dalgångar längre ned. Vi for alltså ovan molnen. Så sprack landskapet upp och vi såg hur det lägre tropiska landskapet började ta vid. Helt omöjligt att beskriva i ord. Så vackert!!! Önskade att jag hade hela min familj inklusive mamma med mig, så vi kunde dela denna upplevelse. Försökte frenetiskt plåta genom bilrutan. Vi stannade till också för att fotografera. Vegetationen är som jag föreställer mig regnskog – gigantiska ormbunkar, inte en tom fläck utan slingrande gröna växter på högre träd av många olika sorter, färggranna blommor. Försökte se orkidéer, men vet inte vad jag såg genom bilfönstret. Plötsligt vek chauffören av från huvudvägen in på en mindre väg som ledde fram till El Conquistador – en fiskrestaurang invid små dammar med laxöring. Här avnjöt den läckraste måltid på halstrad öring, potatis som smakade särskilt gott och ris.

Vi for inte längre ner i regnskogen utan vände om och tog en annan väg tillbaka till Cochabamba. Hela utflyktsvägen var som en cirkel med avstickare ner mot Santa Cruz. På vägen tillbaka passerade vi resans högsta punkt närmare 4 000 m över havet. Det kändes inget speciellt, när jag satt still i bilen. Men så fort jag rörde mig kändes den tunna luften i lungorna, lite mer än i Cochabamba. Jag hade preparerat mig med coca-te till frukost…om nu det hjälper. I vilket fall är det inga problem, mår bra. När vi närmade oss Cochabamba, såg vi ett dismoln över hela Cochabamba-platån. Det är smog. Inga starka vindar rensar luften. Smogen märker jag inte så mycket av i stan, men den syns tydligt på håll i solskenet.

Vi var tillbaka på hotellet vid klockan tre, överväldiga av dagens intryck. Det blev några timmar med datorn och lite jobb, innan kvällens middag intogs på nytt näringsställe invid vår vanliga restauranggata. Kvällens diskussion vid kaffet på ”sedvanliga” kaffestället handlade delvis om svenska akademiker och deras ovilja/vilja till förändringsarbete istället för oskyldiga ”läktarstudier” och VINNOVAs kunskapsbehov. Bolivias politiska situation är ett spännande diskussionsämne. Vad händer imorgon i delstatsvalet? Ser att svensk media börjar skriva om det.

Fredag. Vår spansktalande chaufför hämtades oss punktligt halv nio. Det är mycket buenas dias, como estas (jag har noll koll på stavning, sorry) och jag försöker svara så gott jag kan. Vi hittar själva upp till Eduardos kontor nu. Våra unga vänner hälsar mycket hjärtligt med kindpuss, rart. Hela denna dag var vikt åt besök på fyra forskningscentrum på fakulteten. Det blev mycket labvisningar, många gaskoromatografer, vätskekromatografer, masspektrometrar, kolvar och kolonner. Jag blev alldeles nostalgisk och förflyttad tillbaka till mitt tidigare liv som analytisk kemist på Kemicentrum i Lund. Kliade i fingrarna att få köra några analyser.

Vi började med ett väldigt intressant besök på Centre of Agroindustrial Technology. De forskar fram substanser och utvinningsprocesser av de märkligaste essentiella oljor för parfymindustri i Frankrike, för tillverkning av pesticider, hälsokost, medicinska produkter mm. Vi fick sticka ner näsan i ett antal flaskor. Det är fascinerande att se vad de kan finna fram av landets rika växtresurser. Vi blev förevisade deras lab och pilotanläggningar. Starka lukter. I ett rum där man förvarar den kristalliserade eukalyptusoljan var det omöjligt att vistas. Snälla nån vad starkt det luktade. En hel del utrustning är finansierad av Sida SAREC.

Vi leddes vidare till nästa forskningscentrum av Vicky – till Centre of Biotechnology. De håller på att renovera sina lokaler, så det mesta var nerpackat. Men Vicky berättade ingående om deras verksamhet som handlar mycket om att forska på och hantera enzymer för olika produktionsprocesser, bioplaster, pesticid- och oljekontaminering. Även här är Sida SAEC betydelsefulla i doktorandstöd och utrustning. Jorge, som även han disputerat i Lund och som håller på med bioplaster, tog oss på lunch vid Plaza Colon (tror jag det heter). En stund på hotellet, innan chauffören hämtade oss tillbaka till UMSS.

Nu var det dags att besöka Centro de Aguas y Saneamiento Ambiental, alltså vattencentrat. Detta centrum leds av en kvinna, Maria. Hon berättade om centrats verksamhet och landets vattenproblem. Det är mycket kontaminering av gruvor (tungmetaller) och jordbruket (pecticider, DDT används fortfarande olagligt, någon säljer det billigt till fattiga bönder). De berättade om rening av vatten bl a genom solbelysning och jag var genast i Birgittas forskning i Sydafrika. Birgitta om du läser denna blogg – detta centrum måste vara som klippt och skuret för dig. Jag tänkte så mycket på dig. Genom det som berättades för oss här fick jag en djupare insikt i Bolivias svåra kontext. De har ett antal lab, som är helt nya och utrustade med uptodate analysutrustning – mycket imponerande. Pengarna till allt detta kommer från Världsbanken. Här är det också Belgien som stått/står för forskningssupport.

Sist besökte vi Food Technology Centre, där Carla och Sergio håller till. Här är det mycket Sida SAREC stöd. Vi såg deras pilotanläggning och lab. Fick tillfälle att prata lite med Carla och berätta vad vi gjort. Hon är så intresserad och rar. Vi fick se ett risklaboratorium iförda munskydd. Nu var klockan halv sex och jag var helt slut i huvudet. Vi satt med Eduardo och diskuterade klusterprojektstrategier. Det krävs mycket hjärngnuggande för att förstå och se rätta vägar framåt. Carlos försåg oss med översättningar från workshopen. Vi tog taxi själva tillbaka till hotellet. Jag gjorde ett besök på stora mataffären. Nu hittade soja-produkter efter att Carla berättat för mig.

Första maj. Väldigt lugnt på gatorna runt där vi bor. En strålande dag, klarblå himmel och behagligt svalt på morgonen. Vi vandrade ut runt några kvarter till en botanisk trädgård. Den var stängd trots personal vid grinden. Istället tog vi en taxi uppför berget till den gigantiska Kristusstatyn. Här i Cochabamba säger de att den är högre än Kristusstatyn i Rio. Serpentinvägar utan kanter med stup på sina ställen, nervdallrande men en vidunderlig utsikt bredde ut sig. Uppe vid statyn var vi på drygt 2 800 meters höjd. Det kändes att gå uppför trapporna – tunn luft, blir liksom väldigt lite i lungorna. Man kan gå upp i Kristusstatyn, där det finns gluggar att titta ut genom. Det hade jag ingen lust att pröva. Det var alldeles tillräckligt högt ändå att stå vid foten av statyn. Härifrån kan man se hela Cochabamba och dess omgivningar. Högplatån är imponerande och staden växer sig ut på alla delar av platån. Jordbruksmarken krymper alltmer. De höga bergen runt om är imponerande. Vid ena kanten av platån finns en grund sjö, som håller på att växa igen. Floden som går genom staden är inte ansluten till denna sjö. Danne och Peter var sugna på att åka linbanan, men jag vrålvägrade – kan svimma av skräck bara jag ser dessa små farkoster på tunna linor. Hu! Färden nerför serpentinvägen gick bra. Jag vädjade till chauffören på ”teckenspråk” att köra l-å-n-g-s-a-m-t. Han förstod, hade nog kört hysteriskt höjdrädda damer förut.

Taxin tog oss till ett av stadens torg, där vi fikade och njöt av den relativa helgdagsstiltjen. Inga första majtåg. Men jag läste på aljazeera om att landets president denna dag beslutat i ett dikret att nationalisera landets stora telekombolag samt tre utlandsägda oljebolag. Vi promenerade tillbaka till hotellet.

Hann vila en liten stund, innan Eduardo och Sergio hämtade oss och tog oss till en företagsmässa strax utanför stan. Det var ett gigantiskt område, som så sakteliga fylldes av folk. Vi besökte företag, som var med på workshopen. Intressant att se deras produkter och höra lite om verksamheten. Det var en väldig kommers på området och ett slag familjenöje. UMSS har en egen utställningspaviljong, snygg med bra information. Eduardo har två stora posters om UTT och klusterprogrammet. Utanför denna paviljong fanns ett stånd med Ajmaraindianer. De har andra typer av kläder och utsmyckningar än Queshuabefolkningen. Vi handlade lite, en av mina svenska kamrater kom i ordentliga shopping-tag. Den bolivianska läderdesignen är imponerande bara som ett exempel. Intresset för naturprodukter verkar stort. Vi plåtade en hel del, för att kunna använda bildmaterial på nästa workshop.

Mitt i allt tittande åt vi lunch på ett ställe som grillade kycklingar och lam över vedeldade spisar. Det tog på krafterna att gå på denna mässa och i allt oväsen från skrällande högtalare. Efter fyra timmar var jag slut. Vi blev skjutsade tillbaka till hotellet. Eduardo och Sergio for hem. Jag jobbade några timmar innan vi tre gick ut för att äta middag. Gick till en restaurang, som Danne och Peter varit på kvällen innan. Mycket och god mat (fortfarande oförskämt billigt). Vi hade en liten vinprovning också. Beställde in tre halvflaskor, rött bolivianskt vin och tre glas var. Provade merlot, cabernet savignion och malbec från olika vinproducenter. Klart drickvärda, ganska fyllig smak och doft men lite tanniner trots vinernas relativa ungdom. Kaffe på maten intog vi på stället från första kvällen under livliga diskussioner om fundamentalistiska rörelser.

Idag måste jag revidera min uppfattning om staden Cochabamba något. Har fått se andra delar av staden. Det är inte lätt att få en uppfattning om staden, då den är väldigt vidsträckt och platt. Sergio och Carlos tog oss till lunch mitt inne i centrum, vid en större restaurang- och affärsgata. Nu kändes det som att vara vid nån äldre, något nedgången europeisk stad (men utan historiska byggnader). Efter en delikat lunch med stora majskorn (fast de sa att det inte var majs), kött i en starkt kryddad sås, vandrade vi längs livligt trafikerade gator till ett affärsområde med hantverk. Jag handlade alpacka-poncho men inte mycket mer, eftersom vi fortsatte med Carlos till den stora marknaden. På denna marknad, som är gigantisk och kryllande av folk och mycket queshua-kvinnor i sina typiska kläder, flätor och hattar. Jag shoppade loss, otroligt billiga alpackavaror – allt från vantar, sjalar till tröjor. Mitt stora fynd var ett vackert vävt tyg med mönsterdesign från Cochabamba, ett tyg som urspungsbefolkningen använder att bära barn och saker i på ryggen.

Från marknaden promenerade vi sen genom fullpackade gator – fullpackade med människor och gatustånd, gråtande bäbis i papperslåda intill sin mamma i ett stånd, gamla symaskiner, frukt och prylar av alla möjliga och omöjliga slag. Så småningom mattades folklivet av i lugnare gator fram till det stora huvudtorget med katedral och ett lågt, mindre slags stadshus. På torget finns höga palmträd med mycket äldre människor som vistas på bänkar i skuggan. Jag såg en grupp människor (queshua-kvinna med barn på ryggen och andra) som med krita i hand läen grön, liten krittavla. Tror det var en gatuskola. Ska försöka ladda ner bild på detta.

Vi var trötta och törstiga. Gick in på ett snyggt café i ena hörnan av torget. Där festade vi på kaffedrinkar, te, tårta och citron-crepe under ständiga diskussioner om Bolovia, vår workshop och klusterutveckling. En ung kvinna från UTT anslöt sig. Mörkret höll på att falla. Vi tog taxi tillbaka till hotellet. Det kostar 8 kronor att åka tvärs genom staden.

Jag har inte skrivit något om förmiddagen. Den använde vi till att vara på UMSS och göra två besök. Först hälsade vi på deanen för fakulteten och diskuterade vårt, gemensamma projekt i ljuset av fakultetens mål och strategier. Därefter besökte vi UMMS forskningsadministrativa chef. Han har också ansvar för att koordinera UMSS alla SAREC-relaterade projekt. Här fick vi klart för oss de existerande nationella policy dokument för utveckling, forskning och teknik. Vi förstod också att det existerar en ny UMSS strategi för det samma. Allt är på spanska men vi fick huvuddragen lite klart för oss.

Min kamrat Danne påpekade att jag var ute och cyklade vad gäller de 13 kronorna för maten. Det är för mycket, skall vara 10 kr och 50 öre. Betänk då att Bolivia är fattigt och många absolut inte har råd med detta i våra ögon låga pris.

På morgononen färdades vi med vår chaufför en halvtimme till utkanterna av Cochabamba till ett slags konferenscenter för vår workshop. Nu ser jag hur platt denna högplatå är, på vilken Cochabamba ligger. Konferenscentret ligger inbäddat i hög växtlighet, som gör den svala morgonen ännu svalare.

Vi hade ett detaljplanerat program som tidsmässigt sprack på en gång. Sydamerikaners tidsuppfattning är mycket preliminär, om jag nu tillåter mig att vara oförskämt generell. Folk droppar in under minst en timma efter utsatt tid. Vi la raskt om programmet. Annars löpte dagen bra med presentationer av Danne, Peter och mig följt av härligt aktiva gruppdiskussioner. Allt tolkades av kollegor på UMMS. De kan både simultantolka och sekvenstolka. Det senare tar förstås väldigt lång tid. Jag tycker det är pinsamt och respektlöst att inte kunna samtala med deltagare på spanska. Vid lunchen fann jag mig pratandes med en boliviansk man på tyska (!?). Han kunde utmärkt tyska och jag förstod honom hyfsat. För mig att svara på ytters knackig tyska uppblandat med engelska var svårt för oss båda.

Satt bredvid Carla, som kunde hjälpa mig att prata med några honungsodlare från det tropiska området tvärs över höga berget i öster. Det var intressant att få höra om. De samarbetar med 500 familjer, som producerar en mycket efterfrågad honung. Biodlingen äger rum i centrum av ett kokaodlingsdistrikt och Eduardo skulle vilja visa oss detta men tvekar på grund av situationer kring den senare aktiviteten.

På kvällen åtnjöt vi tre svenskar en smakfull middag på en restaurang intill för en spottstyver. Vi smakade också ett bolivianskt medoc-vin. Det kan jag klart rekommendera.

Efter sju timmars sömn vaknade jag…..klockan tre på morgonen lokal tid!! Omöjligt att somna om. Njöt av morgontimmarna och fick massor gjort. Lätt huvudvärk och lite vimmelkantig, måste bero på höjdskillnaden. Jag drack coca-te till frukost och inbillade mig att jag mådde bättre. Vi blev hämtade av chaufför från universitetet UMSS.

Under dagen färdades vi i bil genom stan flera gånger. For olika vägar varje gång. Jag försöker få en uppfattning om staden. Får en känsla av en stor stad i ett fattigt afrikanskt land. Det är inte särskilt många höghus, mest lägre bebyggelse. Boningshusen i form av större villor ser ganska skruttiga ut med höga stängsel kantade med spetsiga järnnpiggar eller krossat glas. Trafiken är inte särskilt tung, fungerande ljussignaler. Eduardo berättar att för tio års sedan fanns det mest cyklar på stadens gator. Det var lugnare, skönare och lättare att andas då, säger Eduardo. Bensinen kostar ca 4 kr litern. Bussarna och vissa bilar går på gas, en gas som är inhemsk. Det är ett mycket billigt drivmedel.

På trottoarerna ser man många små stånd med godis och smågrejer. Oftast är det ursprungsbefolkning som är försäljare. Jag ser åtskilliga lite äldre tanter av ursprungsbefolkning med sina knäkorta veckade kjolar, långa svarta flätor och en liten rundkullad herrhatt på huvudet. Ofta bär de saker eller barn på ryggen i färggranna tyger. På eftermiddagen såg jag indiankvinnor stå vid gatukanten mitt inne i stan och tvätta kläder i plasthinkar. Förstår inte, är det vid gatkanten de hittar vatten, i vattenposter?

Dagen bestod annars av förberedelsearbete för morgondagens workshop. Strax vid ingången till Faculty of Science and Technology (FoST) ligger ett mindre tvåvåningshus, där Eduardo arbetar. Han är föreståndare för ett forskningsmanagement centrum inklusive UTT (Unite for Technology Transfer). Det är från detta ställe kluster initiativen har startat att manageras. Eduardo har samlat kring sig ett gäng yngre människor – ingenjörer och högre utbildade unga kvinnor och män. Vi fick träffa Carla, som har disputerat i Lund i food science. Hon blir moderator och tolk för workshopen. En oerhört vänligt och ytterst organiserad människa. Vi blev alldeles lugna. Carla pratar dessutom svenska. Eduardo berättade utförligt på sin knackiga men förståeliga engelska vad som hänt sen vi sågs senast i Stockholm. Vi detaljplanerad programmet för vårt besök samt morgondagens workshop. Denna planering fortsatte sen Danne, Peter och jag resten av dagen med avbrott för läcker lunch inne i stan.

Jag orkade inte äta middag på kvällen. Gick upp till den stora supermarketaffären i slutet av gatan där vi bor. Alltid lika intressant att gå i en mataffär i ett helt nytt land. Jag handlade bröd, bananer, en liter mangojuice, vegetabilisk margarin och persikomarmelad. Gissa vad allt det kostade? 13 svenska kronor, otroligt!

Pressade mig till att vara vaken till klockan nio lokal tid.