Lena Trojer’s blogg

2009 03 11 onsdag
Grejade och jobbade i avvaktan på att Albert skulle höra av sig. Klockan åtta kom ett sms att bäbisen var sjuk och skrikigt större delan av natten och att han därför inte kunde komma på frukostmöte som vi bestämt. Illa. Ville vekligen både få möjlighet att informera honom om klusterprogrammet inklusive ICT-klustren, som är av särskilt intresse för honom och få höra om hans arbete på KIST. Får försöka ta det på skype eller telefon istället.

Fick sms av den gode Emile, som fått halvt klartecken av Felix om tredje BTH doktoranden – ett klart steg framåt, så kanske, kanske. Gick ner till restaurangen och åt frukost själv. Betalade min räkning. Shuttelbussen till flygplatsen fungerade punktligt. Körde genom ett Kigali med tunga, mörka moln. Jag hann fram till flygplatsen innan himlen öppnade sig. Jag tycker att personalen på denna flygplats är särskilt vänliga och tillmötesgående – ovanligt jämfört med andra flygplatser. Njöt av den fria internetaccessen. Här fungerade det dessutom att vara uppkopplad på Ubuntu-partitionen.

Planet blev en kvart försenad pga av regnet men anlände ändå i tid till Nairobi. Här har jag 6 timmar att använda. Sitter på Kenya airways lounge med finfint internet. Kan t.o.m. lyssna på svensk radio.

Jag vill avsluta denna reseblogg med en bild av ett gäng ungar någonstans i Östafrika. Jag brukar drar mig för att lägga ut bilder på människor. Men jag tror ingen kan spår dessa barn eller utnyttja bilden på ett otillbörligt sätt. De afrikaner jag mött är bland de underbaraste människor som finns, riktigt hjärtegoa. De barn jag fått lite kontakt med är nåt särskilt. De ropar muzungi efter/till mig med öppna, nyfikna, tllitsfulla ögon. På återseende mitt Afrika.

2009 03 10 tisdag
Vad jag sov gott i detta tomma hus och med natt-Emmanuel vaktande. Uppe så fort ljuset kom. Fortfarande elektricitet, men inget vatten i kranarna. Delade frukost med Emmanuel. Satte mig att skriva och jobba, innan dag-Emmanuel kom. Han hade, när han kom innan åtta, sin ryggsäck full av avocado – både mjuk som jag kunde äta under dagen och hårda, som jag skulle ta med till Pirjo. Gulligt. Får se hur mycket jag får igenom tullen. Vi tittade på kort på hans famil och vänner som bott i huset. Och så satte han på internet, som är utmärkt i huset så länge elen fungerar. Lycka!! Hann precis tanka ner email och börja skriva, när strömmen gick igen. Det är säkert grabbarna från TEK och DAT som fixat denna uppskattade fascilitet. Tack!

Kvart över nio kom taxichauffören John, lika glad och tillmötesgående. Emmanuel får tolka mellan oss. John pratar franska och rwandiska och det är bara några ord jag hajar. Avsked och iväg tillbaka på den vackra vägen till Kigali. Njöt av scenerierna. Den tillåtna hastigheten är ca 70 (tror jag) och det står trafikpoliser frekvent längs vägen. Jag behövde inte oroa mig ett dugg för lifsfarlig framfart, bara njuta av utsikten och tänka.

Tillbaka till Mille Collines, fick samma rum. En hotellserviceman (vad kallar man denna person på svenska? hotellbetjänt, bärare? låter hemskt) hjälpte mig med väskorna. Han fixade shuttle till flygplatsen till mig imorgon. Vi småpratade och det visade sig att han hade en grundutbildning i teologi och behövde en master för att gå vidare.

Smsade Joseph att jag var på plats och beredd på möte. Under tiden jobbade jag hela eftermiddagen uppkopplad mot internet.. Vid halv sex hade jag gett upp hoppet om möte. Gick ner till restaurangen och åt lite mat. Tillbaka på rummet ringde telefonen, Joseph var i lobbyn. Jag gick ner igen. Joseph stod i mörk kostym och stressad. Han hade rusat till mig mellan möten för att personligen beklaga denna fullpackade dag. Det är ingen konstigt, hade egentligen inte föreställt mig nåt annat (bara hoppats). Joseph hade kontaktat NUR och lite andra. Vi håller kontakt och ser hur de här spåren kan föras vidare.

Packade om för hemfärden och jobbade lite till. Påminde Albert om frukostmöte imorgon (sms).

Bilden visar blommor som Emanuel pryder huset med.

Idag vill jag rekommendera en annan blogg. Kolla gärna peterekdahl.wordpress.com

2009 03 09 måndag
Njöt en ljuvlig frukost vid halv sju på morgonen. Rwanda kan konsten att tillfredsställa europeiska smaklökar. Med den ursprungliga rwandiska kokkonsten hur smakar den, som i Östafrika?

Taxichauffören John från Butare var på plats en kvart innan utsatt tid. Jag skippar detta med mr i detta blogginlägg (håller med dig om semi-transparensen i idéflöden Peter G). John körde mig runt i city för att fixa rwandiska pengar. Bankautomat fungerade inte. Hittade till sist en FOREX som hade bra kurs.

Iväg till Butare, två timmars färd mot Burundi. Jag önskar att alla jag känner fick möjlighet att åka den vägen någon gång. Det är bland det vackraste jag sett någonsin (inklusive de svenska fjällen). Man åker genom ett kuperat landskap, frodigt grönt som en enda stor köksträdgård. Varje kulle, varje plätt, så gott som, är uppodlad – ris, bananer, papaya, majs, kaffe, grönsaker och frukt av alla de slag. Tusen grönskimrande berg och kullar (Mille Collines). Pirjo kan säkert beskriva det ännu bättre. Och samtidigt var just denna väg skräckens, terrorns och dödens väg vid folkmorden för femton år sedan. Ser bara lugna, förhållandevis välmående människor längs vägarna och en och annan gamling stapplande fram. Men jag tänker hela tiden på det hemska som hände och hur människor kan förhålla sig till det nu. Ser åter igen massgravar längs vägen. Och i allt detta – Rwanda är bland det mest fantastiska av länder – stort som Småland och med en befolkning i antal som Sverige.

Väl i Butare och vid BTH-huset öppnade dag-Emmanuel stora grinden. Vi kramade om varandra. Så härligt att se honom igen. Allt var sig likt, förutom att vattensystemet i huset hade försämrats, läckande badrumsrör, gällde att stänga av huvudkran vid rätt tillfälle. Jag var ensam gäst i huset och fick stora rummet intill badrummet. Jag gav Emmanuel 10 000 RwF att handlade lite frukostmat för – bröd, frukt och vatten. Emmanuel kokade te till oss. Vi satt och pratade, drack te och tittade på bilder i min dator. Ingen ström de senaste dagarna, ej heller nu. Men Emmanuel har gas i köket, så det gick finfint att koka vatten.

Vid tolv kom Emile och hämtade mig i sin fina bil. Härligt att se honom igen också.Vi for genom stan till NUR campus. Letade rätt på Herman, dean för Faculty of Economics and Management (tror jag det heter). Han satt upptagen i ett möte. Vi ställde oss utanför att vänta. Jag njöt av denna större universitetsinnergård och av stämsång och taktklappning som hördes från kyrkan, som ligger vid gården. Strax var Herman ledig. Jag hade lite svårt att placera honom, men vi hade mötts då han var med i den allra första NUR-delegationen som besökte BTH och som jag hade rektors uppdrag att ansvara för. Herman, blivande dean prof Rama, Emile och jag satte oss på Hermans kontor. Jag gjorde en genomgång av ISCP-EA, SICD och PACF och överlämnade material. Detta verkar falla i mycket god jord då Herman också är acting director of NUR Innovation office med Sam (som Dan och Ifor mött tidigare) som sin sekreterare och assistent. Han var lite orolig att det bara kunde vara tekniska fakulteter med i ISCP-EA. Absolut inte. Det blev ett ömsesidigt informationsutbyte av både det ena och det andra. Rama, som kommer från Indien, blev alltmer entusiastisk. Hans hjärta finns i silkesproduktion i Rwanda.

Emile var tvungen att gå till sina studenter och undervisa. Herman, Rama och jag for till Ibis, där Herman bjöd på lunch. Vi fortsatte våra diskussioner medan vi åt. BTHs tredje Sidadoktorand, som vi på Teknovetenskapliga studier är mer än villiga att ta, diskuterade vi ingående, då Rama också ansvarar för Graduate Studies. Hoppas denna intervention kan resultera i att denna doktorandtjänst utnyttjas. Herman ringde upp Verdiana för att höra om hon hade tid att kort möta mig. Det hade hon inte (no comments). Jag bytte några artighetsfraser med henne på telefon. Hon och andra är säkert sönderstressade av alltför många ansvarsområden. Jag var väldigt nöjd med att foka diskussioner med Herman, som jag anser är en nyckelperson i sammanhanget, och att lära mig lite mer av hur det fungerar på NUR nu för tiden genom Emile. Våra vägar skildes åt.

Jag tog mig vidare till hantverksaffären, där jag köpte fina saker att ge bort. Vandrade tillbaka till BTH-huset. Ingen hemma, men jag hade nycklar så jag kom in. Hann skölja upp lite kläder, innan vattnet försvann. Ja, ja, jag vet att det kan hända. Det fixar sig. Emmanuel kom tillbaka fullpackad med frukter – bananer, passionsfrukter och annanas – bröd, vatten och läsk. Vi njöt av varsin läsk på trappen i innergården, medan Emmanuel pustade ut och jag laddade min mobil med solceller. Sen cyklade han hem till sin fru och två barn Christian och Arine. Nu var jag alldeles själv i huset. Min fantasi skenade iväg. Den fångade jag in igen, när natt-Emmanuel kom. Han skulle vakta huset och mig hela natten. Emile dök upp vid sex. Precis när han kom, kom strömmen tillbaka. Lycka! Jag föreslog Emile att vi kunde prata och dricka te i BTH-huset. Det accepterades. Det var första gången han var där. Jag låtsades vara värdinna och fixade te med flaskvatten och dukade fram alla läckerheter Emmanuel köpt. Jag gjorde samtidigt iordning kvällste med bröd och frukt till natt-Emmanuel (som jag sett Pirjo göra) och gick upp till honom med det. Uppskattades.

Vi pratade, diskuterade och spånade ett par timmar. Otroligt bra och lärorikt för mig. Det är så svårt att förstå konstigheter, om inte en person som Emile kan ge en bild av förhållanden och skeenden. Efter att Emile farit, låste jag huset och grejade inför natten. Lite kusligt, jag låste mitt rum. Emmanuel hade gjort så fint i rummet, bäddat och hämtat vatten nånstans ifrån i hink och dunk. Jag hade allt jag behövde. Stördes inte ett dyft av natt-Emmanuels transistorrradio och harklande, det var bara tryggt.

2009 03 07 lördag
Ingen rast och ro. Idag blev det vätskeersättningbrus, te och två rostskivor till frukost. Mådde mycket bättre. Ckeckade ut och satte väskorna på förvaring i GH. Såg inte av Gerhard och Teddy. De var nog trötta och sov. Gick upp till Faculty of Food Science, där Charles’ stakeholdermöte skulle äga rum. Fick vänta lite på Lating, som kom efter mig. Charles kom körande med sin mamma, som var deltagare på mötet – en mycket viktig sådan som representerade vårdpersonal ute på fältet. En äldre, tunn kvinna med goda och allvarliga ögon. Hon kramade om mig.

Vi hjälptes åt att få ordning på lokalen. Jag satt och pratade med mamman, medan vi väntade på att deltagare skulle dyka upp. Hon har fött nio barn varav ett tvillingpar. Hon berättade också om sin verksamhet på fält. Intressant. Så småningom blev det ca 15 deltagare (20 med oss andra) i lokalen och workshopen kunde började. Jag fungerade som ordförande. Charles var väl förberedd och höll introduktioner. Vi fick igång bra diskussioner. Det var ganska mycket IT-folk, som naturligtvis präglade diskussionen om datamining för HIV/AIDS. Efter fikapaus blev det grupparbeten i tre grupper. De fick 30 minuter men satt betydligt längre dvs vi fick mycket material. Presentationerna av grupparbetena föranledde också diskussioner. Det hela avslutades kl.13 med lunch.

Några sista ord med Kucel och doktor Lating. Ledsamt att behöva skiljas. Charles och hans mamma skjutsade mig först till GH, där vi hämtade mina väskor. Sen vidare till Entebbe och samma hotell som tidigare. Fick tillfälle att diskutera jobb med Charles i bilen. Avsked igen. Nu var jag helt alena. Måste erkänna att det är skönt. Jag kastade mig in i cyberspace och fick mina mailbehov tillgodosedda. Sen gick jag till bassängen och simmade 250 meter, snälla nån vad härligt. Jag vågade mig på en middag. Betalade min räkning och var tröttsamt noga med taxibeställningen tidigt nästa morgon. Somnade tidigt.

2009 03 06 fredag
Den stora dagen både på Makerere – Latings disputation – och hemma – webreleasen. Träffade teamet till frukost och Gerhard och Teddy. Lite av mina orosmoment för disputationen reddes ut. Gerhard var så tjusigt klädd i mörk kostym med väst och grön slips. Teddy var också fint klädd. Jag hade på Eriks inrådan tagit på mig en tanzaniansk, fin, lång klänning. Tog avsked av mina kamrater, som skulle vidare till Kenya.

Vi andra tre vandrade ner till Faculty of Forestry. Jag gick vidare till technology och stötte på vägen på Mjema och Bakari från Tanzania. Mjema är stand in i betygsnämnden, om någon skulle avvika. Kul att se dem. Vi gick upp till Kucels kontor. Där satt Kucel i tjusig kostym och slips. Snart anslöt hela den tanzanianska delegationen – Kissaka, Bagile, och tre nya masterstudenter (presumtiva doktorander). Tiden blev knapp och jag skyndade på för att vi skulle var i salen för disputationen i avsatt tid klockan nio.

Längst upp i Forestry, i ett större mötes rum var allt ”uppdukat”. Nawangwe, ordförande för det hela, var närvarande. Teddy hade monterat upp filmutrustning. Den som kom sist och blev hämtad var Obua. Lika vänlig och tillmötesgående. Disputationen började ca kvart över nio. Med den tanzanianska delegationen, lite kollegor, Latings fru och vi andra blev rummet ganska fullt. Fler anslöt allt eftersom.

Lating höll en strålande presentation. Hans skarpa sätt att lägga fram mode 2 är nåt för oss i Sverige att ta efter. Jag känner mig djupt rörd över att just det epistemologiska förhållningssättet har skapat relevans för Lating och att han äger detta både teoretiskt och i praktiken. Oppenten Kissaka gjorde en detaljerad frågegenomgång. Han var märkbart nyfiken på situationen i Uganda. Ingen allvarlig kritik. Därefter paus, då te, kaffe, bananer och sockerkaka serverades. Nåt taktiksnack behövdes inte. Efter pausen fortsatte betygsnämnden med Gerhard först ut – bra och inga nedgörande frågor. Lating var klart inspirerad att svara och kommentera allt. Obua däremot saftade på och ville ha hela avhandlingen omstrukturerad. Det märktes att han inte hade tagit åt sig mode 2 -tänket. Detta är ingen konstig reaktion från en inbiten mode 1-forskare. Jag är lite förvånad ändå, eftersom Obua är så engagerad i ISCP-EA och sitter med i national steering committe, vars praktik är ett lysande exempel på mode 2. De / han gör det i praktiken men är i sitt tänkande fast i den traditionella, akademiska ryggmärgen dvs mode 1. Det är inte en fråga att välja antingen det ena eller det andra – vi är i båda. Lating svarade LYSANDE – att Obuas kommentarer och förslag exemplifierade kontroversen mellan mode 1 och mode 2 och att detta kräver fortsatt ingående diskussioner. Obua hade några skarpa iakktagelser, som var bra. Men det mesta visade på att han antagligen inte har haft tid att läsa avhandlingen särskilt ingående. Togboa befann sig mest i att göra tillägg i bakgrunsbeskrivningen, men ställde några frågor, som Lating villigt svarade på.

Nawangwe dirigerade frågorna från publiken skickligt – en kort fråga var på sakinnehållet, inget mer tilläts. Detta var säkert för att stävja långa, eländiga utläggningar från Tabanwani, som satt med. Ganska skarpa men inga svåra frågor för Lating att kommentera. Sen avslutade Nawangwe det hela.

Betygsnämnden, handledarna och opponenten drog sig tillbaka till Obuas lilla kontor. Jag startade det hela för att tillgodose behoven för BTH examen. Togboa blev ordförande. Mötet gick snabbt, efter att Obua förstått att Makerere kan ändra hur de vill i föreliggande avhandlingstext men att BTH bara kan tolerera erata-korrigeringar, om ytterligare böcker ska tryckas. Lating blev gödkänd för doktorsexamen på bägge lärosätena. Alla var överens om Latings stora förtjänster både innehållsmässigt och i sitt försvar. Tillbaka till de väntande. Togboa höll en längre utläggning, som slutade i att han överlämnade det signerade protokollet till Lating och Nawangwe. Applåder. Nawangwe gav mig ordet och jag höll ett tal för Lating, som fick folk att skratta när jag tog upp frågan om lokomotiven. Jag överlämnade presenter till Lating, ordförande, betygsnämnd, opponent och Kucel. Sen var det hela klart och församlingen upplöstes.

Jag vandrade tillbaka till GH med Teddy och Gerhard. Fick tillfälle att prata lite om våra samarbeten efter denna disputation. Snälla nån vad skönt att det senare är över och att allt gick bra. Jag kastade in mina grejer, för att sen bli hämtad av Kucel. I bilen satt Kucels fru. Vi körde till lilla Lenas dagis och hämtade henne. Hon har blivit så stor, 4 år. Hon var inte alls rädd för mig. Lena är så söt, lik sin vackra mor med lite sneda ögon. Hon hade flätat sitt hår med rasta i en kort pagefrisyr. Hon tittade nyfiket på mig. Vi fortsatte alla tre till Kucels hus, som ligger nånstans i ett område där vägen till Jinja går. Latings hus är stort, två våningar med hög murad mur och stor plåtgrind samt en större trädgård med banaträd, papya mm. Det var underbart svalt inomhus. Vi satt en stund. Eftersom bägge familjerna är från ungefär samma område i norra Uganda pratar de samma språk, fascinerande att lyssna på ljuden. Latings son Alex var hemma. Vi fortsatte till Kucels hus, också fint med hög mur, stor infartsgrind och en mindre trädgård. Här drack vi läsk och pratade en stund. Vidare in till stan, där vi alla stannade på ett utematställe. Vi åt fisk. Jag tog det försiktigt eftersom jag hade lite vajsing med magen (tror att köket i GH är allt annat än skickat att hantera matlagning på ett rätt sätt). Därefter for vi i de två bilarna och hämtade Kucels två andra barn i skolan – Vanessa och Lenni. Här skildes vi åt. Kucels fru och barnen for hem.

Vi andra for med Latings fru som chaufför genom ett igenkorkat centrum till SAM restaurang. Det tog sin tid. Jag var helt slut, vågade inte äta nåt utan drack vatten. Fick tillfälle att prata med Mjema, en person vid namn Tito som vill samarbeta med Lating om e-learning och med Kissaka. Vid halv nio hade Charles förberett morgondagens workshop färdigt och anslöt sig. Han hade den stora vänligheten att köra mig tillbaka till GH. Himla snällt. Packade färdigt och stöp isäng.

2009 03 04 onsdag
Varför simmade jag inte denna morgon? Antagligen för att jag behövde förbereda mig mer för mitt bidrag i workshopen. Satte mig vid samma bord som Erik vid frukost. Det är en sån vila att byta några ord med denna goda arbetskamrat.

Vi var i samma lokal som kursen. Gänget från sekretariatet var där och hade fixat allt till det bästa. Ifor klagade förstås som vanligt, vilket är besvärande och pinsamt. Danne hade insisterat på ett annat upplägg än Ifors vanliga dvs att föra processen vidare och inte bara upprepa från tidigare kurs. Detta tror jag rubbade Ifors cirklar och gjorde honom ännu mer lättirriterad. Många härliga återseenden. Stora delat ICT klustret var där, Crales nr 2 nu utan solglasögon. Fiskgrabbarna från Kaliro var där. Jag tackade för besöket och bad åter igen om ursäkt att vi inte kunde stanna hela dagen.

Nawangwe dök upp för att inledningstala. Jag gick fram till honom, hälsade och uttryckte mitt stöd för det beslut han tagit i det uppkomna problemet. Det var riktigt intressant att höra Nawangwe och hur han placerade och tolkade de olika verksamheterna inom ISCP-Uganda, ISCP-EA och PACF. Han nämnde utförligt vår klimatinnovationskonferens i Karlshamn och vårt institut SICD. Det tackar vi särskilt för.

Yasin tog över med att presentera en intressant genomgång av en studie av klustren OCH websiten, som ICT-klustret arbetat fram. Applåder. Kul att de fick stor uppmärksamhet. Danne fortsatte med en strukturerad analys av sina klusterbesök. Jag fortsatte med att illustrera mer konkret med bilder och Eriks och mina tolkningar av de viktigaste framgångarna och utmaningarna. Deltagare brukar uppkatta att få se bilder på deras verksamheter och sig själva. Jag plåtar så mycket jag kan med min min mobil, överför till datorn och gör pp bilder. Vissa särskilt utvalda försökte jag ladda upp på denna blogg. Men det är ohyggligt segt att göra med existerande bandbredd. Får ladda upp bilder, när jag närmar mig Europa.

Efter fikapaus vidtog Ifor. Bland det första han gjorde var att mästra Togboa och kräva att han skulle stänga av sin dator på ett oförskämt sätt. Jag ville sjunka genom jorden och gick genast fram till Togboa och bad om ursäkt för Ifors oförlåtliga beteende. Togboa var så förnärmad att han lämnade lokalen och for tillbaka till Kampala. Senare på kvällen sa jag till Ifor vad jag tyckte om hans beteende. Han vek sig direkt. Jag bad honom be om ursäkt personligen till Togboa. Ifor repeterade de tolv stegen och gjored få nedslag i ugandisk verklighet. Gruppdiskussioner vidtog, som Danne var starkt pådrivande för. Halva lunchen gick åt till att arrangera tematiska grupper utifrån deltagarnas identifieringar av challenges. Danne och jag fixade det. Charles jobbade med sin workshoppresentation för lördag, vilket vi diskuterade direkt efter dagens övningar.

Eftermiddagen förlöpte bra och många intressanta planer kom upp utifrån den situation dessa facilatorer är i just nu. Jag jobbade samtidigt med mina email. Workshopen avslutades med diplomutdelning. Många handskakningsavsked. Deltagarna begav sig hemmåt och vi blev kvar en stund……med nosen i våra datorer. Mr Peter kom och hämtade oss och kärde oss till GH på Makerere-universitetet. Varmt och svettigt. Jag fick tillbaka mitt gamla rum.

2009 03 05 torsdag
Medan Erik och Dan var på svenska ambassaden på möte, gick jag till tekniska fakulteten på morgonen. Känner mig lite hemtam. Allt är sig likt, förutom att den nya byggnaden för tekniska fakulteten. Den ser nästan klar ut. Det är Barnabas Nawangwe (deanen för fakulteten tillika arkitekt) som ritat byggnaden. Snygg, men antagligen inte lika funktionell vad gäller innertemperaturen som den gamla.

Lating mötte vid ingången. Kucel var på sitt kontorsrum. Härligt att träffa min handledarkollega igen – lika leende och supervänlig. Vi tre diskuterade igen alla detaljer för disputation inklusive de värsta scenarier. Lating var kolugn. Vi bestämde raskt att föreslå Togboa son ordförande i betygsnämnden. Litar inte riktigt på Obua. Detta förslag presenterade vi sen för Nawangwe, som inte hade några synpunkter. Jag tror jag får flas-backs från svåra disputationssituationer och oroar mig. Fick lite tid att koppla på min dator till kabeln i Kucels rum. Vi satt tysta tillsammans och betvingade det sega nätet. Det är hyfsat snabbt på morgonen, men sen segar det till som klister. Jag hoppade lunchen med Lating och Kucel.

Kucel insisterade på att köra ner mig till GH. Där satt mina tre arbetskamrater och såg alldeles allvarliga ut i ansiktet. Tydligen uppriktiga samtal mellan Dan och Ifor. Det är inte lätt att ramla ner rakt i alla irritationsmoment, som uppstått. Erik och lite jag får till en civilicerad samtalston. Klockan två var vi alla fyra tillbaka på fakulteten gåendes till mötet med national steering committee (NSC). Där samlades så småningom kända ansiket – Yasin, little Ruth, Gafume, Joyce, Joshua, honroble Ruth, m.fl men ingen Obua. Ifor såg Togboa, som stack in huvudet, och sprang genast efter för att be om ursäkt (är jag nästan säker på) för sitt ohyfsade beteende på workshopen. Intressant möte med NSC. Upplevde att vi (Dan, Erik och jag) hade en del att bidra med efter våra klusterbesök.

Joshua och jag gjorde en liten avstickare till kontorsrummet tillhörande hans presumtiva handledare. Den vi sökte var inte där, hälsade på några andra. I samlad tropp vandrade vi (international team) sen ner till GH igen. Ifor hoppade kvällens övningar, kämpar med sina svårt angripna tarmar.  Men först satt vi en stund i solnedgången och höll uppe en trevlig atmosfär genom att visa varandra våra tekniska små prylar, som vi inhandlar på långflyget.

Nawangwe hämtade Danne, Erik och mig halv åtta och förde oss till en fantastiskt fin, indisk restaurang nånstans i Kampala. Snälla nån vilken god mat vi åt där. Jag njöt. Samtidigt förde vi mycket allvarliga samtal om det stora problemet E. När detta samtalsämne var uttömt fick vi fantastiska histoiebeskrivningar av Ugandas klaner. Kvällen blev inte alltför sen. Det var verkligen gulligt av Nawangwe att bjuda ut oss.

2009 03 03 tisdag.
Ännu en fantastisk dag. Det blev ingen tid för simtur i bassängen. Allt skulle vara packat, frukosterat och klart till klockan åtta. Adjö till detta underbara ställe vid Nilens källa. Idag var Gafume med i bilen, som kom så där kvart över åtta. Vi chekade ut och betalade en tredjedel ur egen ficka. Gafumen hade inte fått tillräckligt med pengar. Mr Peter var pigg och glad. Vi for knappt en timma norrut till ett distrikt, som heter Kaliro. Det är ett fattigt distrikt med en stad så stor i invånareavtal som Karlshamn. Knappt några bilar på vägen.

Vi var i tid till Fish farming cluster office. En hel delegation med facilatorer (mr Simon som leading facilitator) och ledarskapsteamet. Sara, en av dem, var klädd i en fin goma och kallade mig för madame Lena. Mr Simon, en av de två mycket ödmjuka deltagarna i Munyonyo kursen, presenterade kursen och en helt färsk rapport. De hade gjort ett heldagsprogram. Hur skulle vi hinna med det på ett par timmar? Inga diskussioner utan inpackade fyra bak i bilen for vi till local government, distriktsledarnas kontor. Det var viktigt att vi gjorde en artighetsvisit där. Vi mötte först ett ”stropp”, nån underhuggare med översittarfasoner. Inga problem att säga några uppskattade fraser. Sen träffade vi översta distriktsledaren, motsatsen i personlighetstyp, en lyssnade, lugn, intelligent person. Det var roligt att tacka för att vi fick komma till Kaliro och att lyfta fram klustrets förtjänster.

Därefter vidare till nåt ställe utanför stan, ut bland hyddor och buskage. Där vandrade vi ut i markerna till en fiskdam, som en grupp kvinnor och yngre män med hackor och spadar höll på att gräva ur. Intressant att se och höra om. Ägaren, en man i min ålder, berättade och hade sina söner runt. Kanske en av kvinnorna var hans fru. De var ytterst vänliga, pratade sitt eget språk och verkade uppskatta vårt besök. Mycket handskakningar.

Vi fortsatte med bilen ytterligare längre bort till en bonde, som hade betydligt större fiskdammar. Det märkliga är att denna slitsamma verksamhet långt ut i bushen utan elektricitet och med enbart handkraft innebär export av fisk med flyg (!) via uppköpare till Kongo, Kenya och andra länder. Bönderna har kunnat öka sin inkomst på kort tid med 30%.

Tiden gick och vi hade passerat beräknad besökstid. Med viss övertalning av mr Simon avstyrde vi ytterligare besök, för att åka direkt till ett möte, dit andra klustermedlemmar begett sig. Nu följde en otrolig färd. Vi körde på en mindre jordväg genom hyddsamlingar med storögda barn, en hel del med uppsvällda, undernärda magar. Vägen blev allt smalare och till slut körde vi på en stig med kraftiga buskage runt om, bara rakt ut i the nowhere. Jag undrade vad vi skulle ta vägen. Till slut kom vi fram till en grupp människor, som satt upp ett tak av tyg under vilket det fanns lite låga trästolar. Här väntade resten av ledarskapsgruppen och andra. Vi var samlade vid en fiskdamm, som en grupp i klustret ägde. Ganska många äldre kvinnor var där. En märklig situation var när en gammal kvinna och hennes dotter (eller barnbarn) med baäbis över axeln skulle hälsa på några av männen. De la sig på knä och hummade mmmm, mmmm, mmmm. Jag har aldrig sätt nåt liknande. När kvinnorna tog i hand och neg för mig, neg jag tillbaka. Mr Simon var lite stressad och obekväm. Många var kallade till detta möte, som egentligen skulle äga rum senare enligt deras planer. Vi satt runtom under tygtaket och förde någon slags diskussion som översattes. Det var svårt att hitta nån relevant nivå, som berörde dessa lokala människor. Erik och jag fick till det på nåt vänster.Gafume avslutade på ett bra sätt. Jag var inte så stressad trots tidsbristen. Detta var en helt unik situation att få vara med dessa människor på detta sätt. De ville absolut visa hur de fiskade upp fisken med ett långsmalt nät, som de yngre männen drog ihop. Dammen är kanske en meter djup. De lyckades få ihop en tio större fiskar. En av kvinnorna, som sannolikt tillhör familjen som äger dammen, var upphetsad och lycklig. Hon utbringade glädjetjut med tungan som snabbt rör sig fram och tillbaka i sidled. Hon insisterade på att jag skulle fotografera henne hållandes en fisk, vilket jag naurligtvis gjorde. Sen försökte vi visa vår uppskattning och bege oss iväg tillbaka. Alltfler människor var samlade och en get slaktades på ort och ställe. De hade velat att vi skulle vara kvar och delta i festligheter och maten som skulle serveras. Det kändes inte bra att behöva åka därifrån.

Oj, oj, vi hade en lång resa framför oss tillbaka till Jinja och vidare till Entebbe via Kampala. Vi struntade i sen lunch och for direkt. Vi drack vatten och åt bananer i bilen. Mr Peter förde oss säkert till Entebbe och samma hotell som tidigare. Vi var framme vid halv sju. Jag lämpade in väskorna på mitt run och gick direkt till bassängen och simmade 250 m, underbart. Danne och Ifor anlände en knapp timma senare. Vi planerade under middagen och efteråt. Deltagare till refresher workshop, gamla facilatorer, började dyka upp. Glada återseenden. Charles kom lite senare, alltid lika kul att se honom och få tillfälle att prata. Jag satt kvar i konferensrummet till ca halv elva. Arbetade med mail från tre dagar och laddade upp ett antal bloggar från de senaste dagarna.

2009 03 02 måndag
Att se Nilen mäktigt rinna fram i gryningen är en upplevelse värt namnet. Synintrycken är ackompanjerade av en ljudmatta att cikador och en enorm massa fågelkvitter. En och annan tupp gal i bebyggelsen längre bort. Jag simmade några rundor i simbassängen. En stor frukost serverades på hotellet.

Kvart i tio skulle Erik och jag bli upphämtade. En halvtimme senare kom den gode mr Peter…men utan Gafume och han som tjatat på oss att starta tidigt. Det blev till att ödsla tid på att hämta upp honom. Erik och jag var ganska sura på honom, men teg. Hans bossiga attityd mot mr Peter är inte heller kul. Nåväl, vi kom fram till läderklustret nästan en timma försenade. Pinsamt. Där satt ett helt gäng herrar, företagsledare, forskare och govermentfolk. Det går inte att förbereda denna typ av möten. Det är bara att köra on the spot. En kort presentation av alla oss närvarande och genomgång av klustret. Sen ville de att vi skulle se fabrikena, som är samlade i detta industriområde. Först blev vi nogsamt förevisade en privatiserad skinnberedningsfabrik från 1974. Slitet, smutsig och bullrig miljö, starka kemikalier och väldigt intressant att se. Denna typ av fabrik kallas på engelska tannery. Facilitatorn, som är mycket kunnig, berättade ingående om alla processstegen. Jag tänkte på mitt ynka hjortskinn, som jag försökte bereda i Vånga och som blev hängande i ladan till vi flyttade. I hettan utanför blev vi förevisade restavfall och -kemikaliehanteringen.

I nästföljande fabrik från 200 var denna hantering betydligt effektivare skött. Det mesta av skinnen går på export till världens alla hörn. Fabrikerna ägs av pakistanier, indier och japaner. Jag pratade en hel del med en kvinnlig facilitator, som producerar lädervaror. Fabrikerna skapar många arbetstillfällen och ugandier själva har inte haft en chans att investera och därmed äga.

Sen fick vi se en fiskskinnsberedningsfabrik. En av våra kursfacilatorer sköter den fabriken, en ung, trevlig kille. Vilka fina fiskskinn de gör. Här var det snyggare och ordentligare.

Färden med hela gruppen gick vidare till en energisk liten pakistansk man (nu ugandisk medborgare) som syr militärkängor på order. Han hade massa maskiner, som han köpt och höll på att bygga ut sin lilla fabrik. Han tillät oss inte att gå utan dricka en läsk. Vi tog tillfället iakt och diskuterade klustret. Inte helt lätt med så avancerade fabrikörer. Bilden blev ganska klar över deras utmaningar och vad en klusterutveckling kan bidra med.

Den kvinnliga facilitatorn hoppade in i vår bil och vi körde till hennes affär i centrum. Jag hade spetsat på att shoppa här, vilket jag också gjorde. Affären ägs av hennes mamma, som hon ropade på och som jag hälsade på, en vacker kvinna med ett vänligt leende.

I bilen satt Gafume och smaskade på take away-mat. Vi andra nöjde oss med vatten. Ingen tid för lunch, utan iväg till nästa ställe byn Buwenge en timmas färd från Jinja. Här kom vi faktisk i tid till mötet med majskvarnsklustret. Väldigt få var samlade. Jag gav mr Peter lite pengar att köpa bananer för. Han köpte en hel bärkasse full av de läckraste, söta bananer. Folk droppade in allteftersom. Till slut hade även två kursfacilatorer kommit – en något äldre kvinna och mp samt en från Makerere. Språket var blandat, det lokala (en dialekt av luganda, och engelska. Alla presenterade sog med applåd för var och en, en agenda skrevs upp och själva mötet inleddes med bön, som leddes av en i ledarteamet. En slags mötesledare (vet inte vad han hade för roll i klustret, antagligen ledarteamet) läste upp hela klusterrapporten innantill. Jag och Erik tog till orda. MP-kvinnan tog sedan över som mötesledare. Hon var suverän på att prata med alla församlade på deras språk och översätta till oss. Tror att folk började känna sig bekväma och de blev allt aktivare i att diskutera, ställa frågor och kommentera. En tydligt bild växte fram om människornas verkligheter i byn och deras utvecklingssträvanden.

Det är nästan så artt jag tror det, när till och med den icke engelsktalande majsodlaren uttrycker sin uppskattning av klustret, att kunna bryta en en isolering och hjälpas åt att samla de små resurser som finns och hjälpas åt. Det kanske börjar bli klart att universitet och andra kunskapsorganisationer i klustret erbjuder den utbildning, som de själva ber om. Jag är alltid rädd att människorna ska tycka att vi vitingar kommer med ytterligare ett projekt, som bara blir enbörda för dem. I och med attt det är deras eget folk som är facilatorer och ledare, så blir vår närvaro och deltagande i diskussioner inte riktigt tolkat så.

Ytterligare en situation, som gör mig glad, är att det blev ett väldigt dividerande vilka vi skulle besöka. Alla ville att vi skulle komma och se just deras majskvarn. Jag vet hur många klustermedlemmar vi efter mötet besökte. Småskaliga kvarnar, som tillverkats loklat med med motorer importerade från Kina. Jag går gärna lite vid sidan om och pratar med kvinnorna och skojar lite med alla nyfikna barn. En ung kvinna kom med ett vitt, skyddande tyg över en liten bäbis på axeln. Jag kunde inte låta bli utan gick fram till henne och tittade på det ljuvligaste, lilla barn med alldeles lockigt, silkesmjukt, svart hår. Kvinnan berättade att det är en pojke, en månad gammal.

Gafume var särskilt aktiv vid detta klusterbesök. Det var roligt. Han hade svårt att slita sig från facilatorerna. Till slut gav vi oss tillbaka till Jinja. Klockan var ca halv sex och Erik och jag kunde äta lite bananlunch.

Vi njöt en öl i solnedgången över Nilen. Var tvungen att ringa ett samtal till Ville i Tanzania kring ett allvarligt uppkommet problem – E. Åt en alldeles färsk, läcker fisk till middag.