Lena Trojer’s blogg

2009 06 11 torsdag.

Jag fick till och med frukost på hotellet, innan jag började min långa resa hem med taxi upp mot Altoplano vid sex på morgonen. Dubbla känslor – lite vemodigt att lämna vännerna i Bolivia och underbart skönt att få återvända hem. Resan gick La Paz – Lima – Sao Paulo – Frankfurt – Kastrup. Inga större incidenter än att planet fick göra en vid runda runt en lavasprutande vulkan i Peru. Detta innebar en extra landning i Campo Grande för tankning. Jag hann trots det med nattflyget från Sao Paulo till Frankfurt. Lovisa, det gullet, hämtade sin mamma på Malmö station och körde henne hem till Karlshamn fredag kväll. Tack Lovisa.

Jag lämnar Bolivia-bloggen för denna gången med en bild av två kvinnor vid Titikakasjöns strand.

2009 06 10 onsdag

Vid frukosten hade jag sällskap av Bo Mattiasson från Kemicentrum i Lund, se tidigare blogg. Vi bytte några synpunkter om gårdagens ministertal. Jag hade telfonmöte med Danne och Erik. Det gick bra att bli uppkopplad via telefonen på mitt hotellrum. Denna förmiddag höll respektive universitetsföreträdare sina längre tal- rektor Dr Teresa Rescala Nemtala från UMSA, som definitivt inte kunde hålla några som helst tider trots flera påminnelser, och vicerektorn från UMSS, Msc Walter Lopez Valenzuela, som var strukturerad, fokuserad och inte så långrandig. Den sistnämndes retorik lät mer förtroende-ingivande.

Vid lunch avvek jag och packade inför hemresan. Vid halv tre hade jag möte med Eduardo coh Omar. Vi pratade detaljerat igenom vad som ska göras den närmaste tiden och diskuterade strategier för ett fortsatt och utökat stöd för verksamheten, både från Sida och andra. Inspirerande! Eduardo ser alltmer UMSS/UTT som en nationell nod (med rätta) för klusterutveckling och innovationssystem och vad det kräver av satsningar framöver. Jag fick till uppgift att skissa på forskarutbildnings-komponenten.

Mötets sista eftermiddag. Jag överlämnade en liten present till Ana från DIPGIS. Pratade mer med Hanna Akuffo och Anna Gren om lite konkreta problem som jag/vi eventuellt kan hjälpa till med. Mötet var inte slut förrän efter sju efter diverse avslutande tacktal. Tog farväl av Hanna och Anna och Eduardo, Omar och chauffören Henry. Försökte säga adjö till Tito och Ignatio, men de var strängt upptagna av andra. Betalade min räkning och åt lite mat på rummet (baren var full av folk, inga lediga bord). Tiden kväll för att vara någorlunda utvilad till den långa hemfärden.

2009 06 09 tisdag

Konstigt att vara i ett varmt hotellrum, när det är svinkallt ute. Åt tidig frukost nere vid lobbyn och restaurangen där. Var vid mötets /symposiets lokal på hotellet kvart över åtta. Mötet benämns La investigacion cientifica y tecnologica como pilar del desarrollo nacional: los aportes de la UMSA y la UMSS. Investigacion betyder forskning och desarollo betyder utveckling, resten går nog att lista ut. En stor tillställning med många utställningsmontrar om Sidafinansierade forsknings- och utvecklingsprojekt på UMS i Cochabamba och UMSA i La Paz. Möttes av UMSA-kollegorna. Tittade runt på utställningarna. Snart kom Ana Gren och Hanna Akuffo. Kärt återseende med Hanna och trevligt att få träffa Ana personligen för första gången. En kille från KTH var också med i gruppen.

Jag satte mig strategiskt i den stora salen vid en vägg med elutag. Eduardo dök upp, härligt att se honom igen. Han och Omar hade kommit kvällen innan. Eduardo satte sig intill,så vi fick möjlighet att kommentera och skvallra. Det hela drog igång en dryg halvtimme efter utsatt tid. Två ministrar närvarade, UMSA rektor, vicerektor från UMSS, prefectura folk (dock inte från CCBA !), representant från svenska ambassaden m fl dignitärer vid podiet. Det hela började med att alla stod upp och sjöng den bolivianska nationalsången med en enstämmig kör i bakgrunden. Sen följde tal mer långa än korta av de som satt vid podiet. Det var särskilt intressant att höra minister. Politiken är tydlig – universiteten har inget berättigande om de inte direkt och konkret medverkar till att lösa landets problem och samverkar. Han uttryckte även en tydligt transdisciplinaritet. Ministern nämnde läderklustret i Cochabamba som ett efterfrågat exempel. Då vände jag mig till Eduardo, som också noterat uttalandet. Mycket tal om att lyfta fram förfäders kunskaper och integrera det i universitetens forskning. Han svor ve och förbannelse över nyliberalismens destruktiva krafter. Ann Stödberg från svenska ambassaden (dess lokalkontor i Bolivia) pratade på en utmärkt spanska, föredömligt kort. Simultantolkningen i lurar var inte den bästa.

I pausen presenterade Hanna mig för Ann och jag fick tillfälle att berätta om vårt arbete på UMSS/UTT. Vi beslöt raskt att nästa gång teamet kommer till Bolivia ska vi ha ett seminarium på ambassaden. Ann har jobbat på SAREC tidigare och det var kul att finna gemensamma nämnare. Hanna berättade att det var tänkt att nämnden skulle vara med på detta La Paz-möte. Men så blev det inte. Väldigt roligt att få träffa Hanna igen.

Samtidigt som jag lyssnade på och antecknade vad som sas, jobbade jag med mailen. Hyfsat internet. Dr Tito bjöd på (arbets)lunch – Tito, Ignatio, Ana, Hanna, Ann och jag. Titos avsikt med denna lunch var att jag skulle uttala mig om deras ansökan till Sida om att få använda ”innovations”pengarna. Jag berätta så gott och diplomatiskt jag kunde. Ville stötta deras försök och samtidigt vara sanningsenlig i mina förståelser. Vet att Sida helst ser ett samarbetet mellan UMSA och UMSS och det försökte jag visa exempel på, även om dessa är komplicerade. Detta stora tvådagars-möte är den första gemensamma aktiviteten mellan de två universiteten i världshistorien. På lägre nivåer, forskare och lärare emellan, sker samarbeten och uttrycks genuina samarbetsintressen. Men på den högre, mer strategiska nivån är det svårt. Det är tydligt att UMSS, som lillebrodern i sammanhanget, är betydligt starkare i sina utvecklings- och förändrings-ambitioner. Och det tycker jag är särskilt inspirerande.

Nåväl, samtalen under lunchen tog lite olika separat vägar. Jag pratade med och frågade Ann från ambassaden om situationen i Bolivia. Hon hade mycket intressanta saker att förtälja. Det är så intressant att få en mer nyanserad bild av Bolivias ganska heta politiska situation. Se diskuterade jag med Hanna ingående idén/logiken med klusterutvecklingar, skillnaden mellan det (forskningsresultat till många) och det linjära inkubator spåret (forskningsresultat till fåtal) samt universitets roll i det första. Det var som att ha ett miniseminarium i innovations-processer och triple helix. Ett gyllene ögonblick att få diskutera detta med Hanna i hennes betydelsefulla roll på SAREC (jo, jag vet att SAREC har bytt namn).

Under eftermiddagen var Eduardo uppe på scenen och presenterade klusterarbetet vid UMSS/UTT. På den korta tid han hade till förfogande fick han med mycket och det väsentliga. Simultantolkningen var urusel och näst intill oförståelig. Det viktiga var att de spansktalande förstod. Ana Gren är helt spansktalande, men inte Hanna. Eduardo fick bra frågor efteråt och gav mera konkreta svar. UTTs innovations- och klusterprogram presenterades även i en strategiskt placerad utställningsmonter. Där stod Omar och hade fullt upp med nyfikna besökare. Ytterligare en minister talade på eftermiddagen. Hans politiska retorik var något mer dämpad. Frågor från vissa i publiken (UMSA-forskare) var ytterligt kritiska – ”regeringen kastar oss 500 år tillbaka” typ. Jag var förvånad att de vågade vara så skarpa i sin kritik. Ministern, en tidigare UMSA-forskare, tappade inte behärskningen utan la lugnt ut texten igen. När första dagens program var slut, var jag alldeles mosig i huvudet. Tog det lugnt på mitt rum och somnade tidigt.

2009 06 08 måndag

Jag hade berättat för Carla att jag behövde jobba på förmiddagen och att vi kunde gå över till det andra hotellet, där jag var inbokad resten av dagarna i La Paz, mitt på dagen. Det var ok. Carla skulle träffa en kompis på stan, innan hon skulle flyga tillbaka till Cochabamba på kvällen. Jag fick massa gjort, som legat och väntat. Hade lite kontakt med Maja. Vi checkade ut strax innan tolv. Rummet kostade mindre än 250 kr per natt inklusive frukost och snabbt internet. Vi gick gatan ned till Radisson. Huga, vad flott det var där. Vi satt i lobbin och drack cocate innan jag fick mitt rum. Carla lämnade sitt bagage i hotellförvaringen och vandrade iväg. Jag fick ett fint rum men med segt internet. Gick ner till hotellrestaurangen och åt lunch, salladsdelen av en buffé. Inte särskilt dyrt på detta lyxiga hotell.

Innan två kom Ana från DIPGIS och hämtade mig. DIPGIS ligger bara ett kvarter bort. Där hade jag möte med Tito och Fernando med Ana som tolk.. Vi diskuterade deras Sidaansökan om innovationsutveckling. Jag fick se ytterligare bearbetad version. Nu var triple helix metoder inskrivna men fortfarande ett dominerande universitetsperspektiv. Jag ritade och pratade kring Dannes cirklar / värdekärna. Det gick hem. Fick reda på mer samverkansaktiviteter de gjort i Amazonas med träsektorn och fått med local government. Men inget som har stabiliserat sig. Vi var rätt färdigpratade efter två timmar. Då hade ett steg framåt tagits vad gäller samarbete med UMSS. De vill ha en workshop i augusti och invitera Eduardo att föreläsa. Bra! Vi skulle prata vidare med Ana Gren och Hanna Akuffo dagen efter.

Jag bedrev lite terapiarbete dvs tvättade upp lite kläder. Satte mig i lobbyn, där internet var starkare och jobbade. Carla kom och hämtade sitt bagage. Ett hjärtligt avsked. Hon fick 50 bob att ta taxi till flygplatsen, inga läskiga bussar här inte.

Alltså en ganska lugn dag med lite jobb.

2009 06 07 söndag

Carla och jag var först på plan att äta frukost kl.sju. Hotellpersonalen går med munskydd. Jag känner mig pestsmittad. Nåväl, en halvtimma senare tog vi taxi till bussstationen uppåt istan (7 kr!). Där upplevde jag ketchuplivet – inget händer, inget händer inget händer…….och så plötsligt en dryg halvtimma efter bussavgångstid till Cobacabana följer vi halvspringande efter en ung kvinna en bit ovanför bussterminalen. Där stod en mindre och skranglig buss mest med turister. Vi tryckte ner oss i ett par säten och sen bar det iväg.

Lika otroligt vackert att se La Paz på väg upp mot Altoplano med de snöklädda bergen i bakgrunden. Jag plåtade som en galning. I de reglerade vattenfårorna rann lervatten. Bergen runtomkring är porös sandsten som verkar erodera ganska kraftigt, där inte de flisiga eukalyptusträden växer. Vi körde igenom hela staden Altoplano, en mycket märklig stad, bara låga halvfärdiga tegelhus, grusgator och enbart quechua-indianer. Ganska många spetsiga kyrkotorn stack upp bland bebyggelsen. Denna stad breder ut sig långt ut på slätten. Efter hand tog hus över av grått, obränt tegel. Längre ut på slätten såg jag mindre åkrar med skördade kärvar, lite kossor och får och en och annan brun gris vid hus. På högra sidan reste sig vackra, snöklädda, spetsiga berg. Lugna puckar att åka på slättmark över en timma. Sen tog lite mer kuperad mark vid. Och plötsligt såg jag en blå rand av Titikakasjön. Tänk att jag är så långt in i Bolivia på gränsen till Peru. Den gigantiska blåa sjön bredde ut sig alltmer.

Bussen stannade vid en strandort. Där blev vi anmodade att stiga av bussen och köpa båtbiljetter. Medan bussen fraktades över i förstadium till färja, togs vi busspassagerare över i en liten båt med snurra. På andra stranden fanns många quechua-kvinnor sittande vid sina stånd på marken eller vid litet bord. Vi väntade en bra stund innan bussen kom , njöt av utsikten. Bortom Titikakasjöns stränder i ett vädersträck (fråga mig inte vilket) såg jag de snöklädda bergen. Alla de höga kullarna närmare oss var helt klädda med små, små terassodlingar. På vissa växte vete, korn och cocaplantor.

Vidare i bussen. Nu högt upp på svindlande, serpetinvägar. Nervöst men bussen körde förhållandevis lugnt. Det gällde att jag koncentrerade mig på den gudomliga utsikten. Det mest fantastiska sceneri efter det andra. Bolivianer säger att detta är magiska trakter. Tänkte på Elin och hennes intresse av alla andar uppe i Anderna.Tankekittlande. I dessa otillgängliga bergslandskap såg jag indianer, som arbetade på de små jordplättarna eller passade några får, nästan bara kvinnor. Efter ett par timmar, knappt, var vi framme i Cobacabana, som ligger vackert vid Titikakasjöns kant med ett stort öppet vatten mot Peru. Det är en mindre ort men med en mycket gammal katedral med mosaikklädda kupoler och tre höga kors utanför kyrkan. Carla kollade hur det fungerade med bussbiljetter för tillbakafärden. Det var bara att komma, när tiden passade.

Dags för lunch. Vi letade oss fram till Carlas släktings restaurang vid en av shoppinggatorna mot lilla hamnen. Hittade den så småningom. Det var Carlas kusin, som var hemma. Vi åt lunch på en delvis konstruerad takterass, tjusig utsikt. Där åt jag forell och Carla hamburgare. Fick nog lite färg i det starka solskenet. Efter lunchen vandrade vi upp till katedralen. Jag köpte ett par ljus. Ett stort kyrkorum med ett imponerande högaltare, mycket guld och silver och en känd madonnabild mitt i. Men inga ställen att tända ljus. Carla frågade. Vi gick ut ur katedralen och rundade ett hörn. In i en mörk, kall gång i katedralens utkant fanns långa, avlånga stenbord, där det brann fullt med ljus och en madonna bakom glas längst fram. Carla och jag tände var sitt ljus. Promenerade över det större torget med inkastaty. Såg garn i ett stånd. Carla hjälpte mig att köpa alpacka-garn där och iett stånd lite längre bort (13 kr för 100 gr!!?). Jag köpte fina muddar till Carla och mig.

Tillbaka till busstorget hoppade vi in i en mindre lokalbuss till La Paz. Nu var det lokalbefolkning vi åkte med. Bussen, som var av äldre sort, körde njutbart sakta uppför men lite väl fort nedför i kurvorna. Väl framme på färjestället släppte skräck-krampen i magen. Det var egentligen inte så farligt. Skulle nog kunna åka igen. Biljetten kostade 16 kr enkel resa (3 och en halv timmas färd). Slumrade till en stund över Altoplano-slätten. Bussfärden slutade någon annanstans än busstorget. Vi tog taxi till hotellet.

En dag av stora upplevelser och många tankar. Carla och jag åt lite kvällsmat på en restaurang intill. Tidig kväll.

2009 06 06 lördag.

Jag ringde hem på morgonen och fick höra om en av flickornas kamrater, som blivit mycket dålig, skakad. Annars gick allt smidigt denna morgon. Lämnade mitt lilla hotellrum för denna gång. Carla kom halv sju i taxi och hämtade mig till flygplatsen. Flygplastskatt för inrikesflyg är 14 bob (15 kr ungefär). Vi fick vänta ett tag innan det var dags att gå ombord på planet. Jag läste på en karta som Carla hade. Den texten skulle mammas kompis Elin gilla, gammal kunskap bland Andernas indianer.

Jag hade inte behövt vara så nervös inför denna flygresa till La Paz. Vi flög över otroligt vackert bergslandskap och landade säkert på Altoplanos gigantiska höghöjdsplato (4 000 m ö h). Vitklädda toppar visade sig i fjärran. Vackert, vackert! Nog kändes det i huvudet och lungorna att jag var högt uppe. Bagaget kom fram. Vi tog taxi från flygplatsen till La Paz. Och DET var världens upplevelse. När man kör över kanten ner mot La Paz ,utbreder sig det mest förunderliga sceneri. Svårt att beskriva storslagenheten. Försökte ta så mycket kort som möjligt. Att se en storstad med brant bebyggelse uppåt bergskanterna, höghus i centrum och snöklädda tre toppar i fjärran och allt under strålande blå himmel träda fram – breathtaking på flera sätt. Mycket queshua-indianer längs gatorna.

Hotellet ligger vid en huvudgata, ett enklare hotell men med ett fantastiskt snabbt internet. Vet i katten om jag ska flytta över till Radisson på måndag. Får se. Carla och jag kastade in våra grejer och gav oss sen ut på stan. Klockan var ca 10. Det dröjde inte länge tills vi hamnade mitt upp i årets karneval. Hur ska jag kunna beskriva det nu? Hela dagen paraderade, dansade gigantiska processioner med öronbedövande orkestrar genom hela paradgatan och vidare. Olika regioner var representerade, traditionella festkläder och danser blandat med modernare stuk. Väldigt mycket om spanska kolonisatörer. Otroligt vackra kläder. Jag plåtade som en galning. Paradgatan var avstängd med stora plastskynken, så att man inte kunde se om man stod utanför. Genom slussar gick man innanför och köpte sig en sittplats för dyra pengar, om man ville, Det ville inte vi. Vi ville röra på oss. Många grönklädda, pistolbeväpnade poliser fanns överallt. Indianbefolkningen dominerade. Enormt utbud av dricka och mat. Vi gick uppåt. Mitt på dan var jag nästan svimfärdig av höga höjden och alla intryck. Efter viss möda lyckades vi ta oss in på en hamburgerrestaurang och äta lunch och dricka delikat persiko-juice.

Vi beslöt oss för att gå till busstorget och köpa biljetter till Copacabana vid Titicaca-sjön imorgon. Det tog evigheter att ta sig dit genom allt folk och slussar. Brant var det och gick inte att gå i normal takt. Då höll jag på att tappa andan. Snigelfart var vad jag klarade av. Passerade en mäktig och märklig katedral, Fransisko-katedralen. Provianterade bröd, mandariner och bananer. På tillbakavägen gick vi parallellgator, lättare för det var neråt. Solen lyser väldigt skarpt, får ont i ögonen, glömde mina solglasögon på hotellet. Har fått se en hel del av det centrala La Paz. En stor upplevelse. Bad Carla att få dra mig tillbaka för resten av kvällen. Snurrig i huvudet och trött.

2009 0605 fredag

Grattis alla födelsedagsbarn – Magnus, Ingemo och Silvio! – också via denna blogg.

Denna morgon var det Peters tur att börja sin hemresa. Känns lite konstigt att vara ensam kvar. Kvart över åtta blev jag och en nyanländ svensk, Jonas Hedlund från vackra Luleå, hämtade av Henry. Vi kördes till gamla workshopstället utanför stan. Möttes av Jorge och UMSS’s rektor (!), denna vänlige man. Rektorn inledde workshopen mellan forskare och storföretag inom gruvindustrin, zeoliter. Snälla nån vad kallt det var i lokalen, kallare än den kyliga morgonen utanför. Alla hade mycket kläder på sig. Någon dress-code var inte att tänka på (utom Jorge som hade kavaj och slips). Rektorn lämnade ganska snart och vice ministerkillen (från novembervisiten) höll en föredragning med lika komplicerade figurer med massa boxar och cirklar som förra gången. Very talkative. Sen var det min tur. En ung, manlig doktorand skulle tolka. Det gick inget vidare. Tur att jag hade mina bilder översatta på spanska. Jag eldade upp mig rätt ordentligt på triple helix, kluster och de stora potentialerna i CCBA. I pausen ville en UMSA professor och vice minister-killen prata vidare med mig, vilket vi också gjorde. UMSA-mannen ville starta kluster inom zeolit-sektorn i La Paz. Sure!. Jag bytte några ord med Bo Mattiasson vid kaffebordet. Förhörde mig om situationen på kemicentrum i Lund och blev smått nostalgisk.

Jorge fixade taxi tillbaka till hotellet strax innan lunch. Jag åt en lätt sådan på rummet, magen behöver vila från allt köttätande. Tog sen en taxi till UMSS/UTT. Ville prata med Carlos om samtalet jag haft med Eduardo. Eftersom inga andra var på plats, vandrade vi ner till stan och satte oss på Bolivias svar på MacDonalds. Kommer inte ihåg vad det heter, nåt på B. Carlos lyssnade med stora öron och ögon på resultatet av Eduardos synpunkter på våra tänkta forsknings- och doktorandsamarbeten. Vi gick igenom både plan A (Sidadoktorand) och plan B och Carlos var nog lika glad som jag över dessa möjligheter. Det var tydligen tvunget att Carlos skulle göra mig sällskap, promenerandes, tillbaka till hotellet, från vilket han tog en taxi till UTT. Tänker på hur svårt Peter hade att avstyra Rolandos enträgna begäran att få skjutsa hem oss i bil, fast vi hade så nära att gå till hotellet (i onsdags kväll).

Packade ihop mina grejer och betalade min hotellräkning. Försökte få lite bröd för den tidiga morgonen därpå. Det gick inte, men bananer fick jag…ännu bättre.

2009 06 04 torsdag

Nu är det tröja och sockor som gäller på natten. Minusgrader när jag vaknade i ottan, enligt CBBA väderleken på nätet. Peter och jag fortsatte de interna diskussionerna med UTT-teamet på förmiddagen. Vi diskuterade bland annat formatet på de workshoppar vi haft och hur de kan utvecklas med tanke på att lyfta fram strategierna tydligare. Många goda synpunkter från alla i gänget. Vi planerade även vårt kommande besök i november och skissade på workshops med mat- och läderklustren enligt de metoder som diskuterades, kurs för facilatorer inom uppkommande kluster, workshop för regionala ledare inom triple helix-konstellationen samt en egen kurs för universitetsfolk.. Under tiden fram till november föreslog vi 2 telefonmöten. Tänk om Skype med videomygga kunde fungera. Därefter var Eduardo tvungen att gå. Vi andra hade en underbar diskussion utifrån teamets frågor och funderingar i deras arbete med klustren.

Det verkade som om besöket hos Prefecturan var inställt. Peter och jag tog taxi till vårt stamlokus nära hotellet. För ovanlighetens skull åt jag pasta. Tillbaka till rummet och internet.

Efter nån timma ringde Eduardo. Nu skulle det bli möte med Prefecturachefen (länsdirektör typ) och en halvtimmas möte med Eduardo själv på hotellet. Han anlände kvart över tre, prick! Vi två satte oss vid poolen och diskuterade möjligheter till ett doktorandforsknings-samarbete dvs Carlos önskemål att bli sandwichdoktorand. Diskussionen gick över all förväntan. Eduardo blev eld och lågor, särskilt efter att jag förklarat hur vi arbetar med våra Sida-doktorander. Min dröm om en internationell forskarskola inom utveckling av innovativa kluster och innovationssystem i utvecklingsländer tog flera steg framåt. Lycklig! Eduardo har en tydlig arbetsordning hur vi ska kunna förverkliga Carlos forskarutbildning med en första deadline redan i september.

Peter anslöt och vi for med taxi till Prefectura, som nu har sina lokaler i ett fint gammalt huskomplex mitt inne i smeten. Vi slussades rakt igenom och in i prefecturdirektörens rum. Han hälsade oss hjärtligt (för att vara honom). Vi har ju träffats innan. Cecilio var med och han är verkligen hjärtlig och go. Omar var också med. Mötet varade kanske en kvart. Eduardo och Cecilio redogjorde för vad som gjorts inom klusterutvecklingen i Cochabamba och direktören framförde sin uppskattning och sina synpunkter på vägen framåt. Han var angelägen att Prefectura och UMSS är samsnackade och ger samma budskap på La Paz-mötet nästa vecka. Det ska bli MYCKET intressant att se hur de sätter CCBA på kartan tillsammans.

Peter och jag tog avsked av Eduardo och Omar och vandrade bort till marknaden, där jag handlat presenter innan. Nu köpte jag ett ”antikt” tyg från Oruro, väldigt vackert. På tillbaka-vägen stötte vi på en stor gatudemostration. Det var Queshua-indianer som demonsterade antagligen om att få behålla rätten till sina bostäder (nånstans). Det smälldes i smällare och bars en gigantisk flagga. Peter och jag fikade vid Plaza Colonne. Promenerade tillbaka till hotellet.

Klockan sju åt vi en sista middag tillsammans för denna gången på vanliga stekhuset. Tog farväl av Peter, som skulle fara klockan sex nästföljande morgon. Danne har mailat och meddelat att han är välbehållen hemkommen. Det var väl för väl.

Mailade grattishälsningar till Magnus och Ingemo (Silvio grattade jag på yammer dagen efter) inför deras födelsedag den 5 juni, viss ansamling detta datum.

2009 06 03 onsdag

Eduardo hämtade Danne vid sex på morgonen. Danne hade en påfrestande resa framför sig med många timmars väntan både i Sao Paolo och London. Så var bara Peter och jag kvar. Huttrande kall frukost och sen iväg till UTT. Ännu en intern workshop nu kring matklustret. Carlos gjorde en suverän sammanfattning och diskussionen blev om möjligt ännu bättre än igår. Sergio och Carola var med i denna diskussion, som vi på samma sätt som igår knöt till mer strategiskt tänk. Särskilt Carola visar uppenbart intresse och engagemang, kommer med idéer och och förslag till aktiviteter, som de som forskare kan vara samarbetspartner i. Hon beskrev hur hon först efter att ha kommit tillbaka från sina studier i Lund ser den verkliga meningen i sin forskning kopplad till klustrets arbete. Kul att höra. Diskussionerna löpte fram till lunch.

Taxi tillbaka. Vi stannade bägge två vid stamlokuset och åt lunch, jag en gigantisk och god bönsoppa med fläsk. Sen blev det en hel eftermiddag med tid till eget arbete. Hann jobba undan en del. Klockan sju hämtade Victor och Rolando från CADEPIA oss. Victor kom farande med sin motorcykel (i keps utan hjälm!!??), så vi hoppade in i Rolandos bil, som visade sig vara hans systers. CADEPIA bjöd på middag i den lokala restaurangen på Recoletta i närheten där vi bor. Gaby, den stora CADEPIAtanten, och Pablo, som vill starta träkluster, anslöt. Vi hade en härlig kväll med stapplande språkkunskaper i spanska respektive engelska. Men det går bra ändå. Särskilt Victors sätt att prata genom att illustrera med bestick, glas, och allt som finns tillgängligt på bordet gör det ytterst underhållande. Jag fick ytterligare en gigantisk maträtt – kyckling i vinsås. Tur att jag hoppar kolhydratfällorna chips och ris. Gaby var mycket sympatisk så här mer privat. Hon har byggt upp en stor glasfabrik efter att ha varit på kurs i Sverige. 45 anställda och exporterar. Vi blev lite privata och berättade om våra barn – hur många, vad de heter och hur gamla de är. Detta verkar intressera bolivianer särskilt. Victor stack iväg mitt under middagen och var borta säkert en timma, hade väl nåt möte. Han kom tillbaka så att vi fick ta ett hjärtligt farväl. Jag är en CADEPIAbambino.

2009 06 02 tisdag

Vi sitter och huttrar vid frukostbordet. Sista skvätten av min soja-yoghurt. Jag behöver bara visa mig, så hämtar de min glaskaraff. Jag skulle ju gärna vilja prata spanska och kunna skoja lite om detta. Vi ställde oss strax utanför hotellet i solen och försökte värma upp, i avvaktan på vår transport.

En fantastisk förmiddag följde med UTT-teamet i en intern diskussion om läder-klustret. Danne hade tänkt till ordentligt och lyfte hela diskussionen genom att sätta en strategisk ram i en bild kring en värdekärna (stjärna?) följt av Peters lokala/regionala/nationella/internationella utvecklingstänk. Vi kämpar alla tre om samtalsutrymmet, som är väldigt trångt, eftersom allt måste tolkas (mycket skickligt av America). Feedbacken från UTT-kollegorna är suverän och mycket lärorik. Det går att föra dessa ytterst konstruktiva diskussioner, eftersom vi är i detaljer och praktik. Yes! Vid lunchtid känns denna diskussion uttömd för tillfället och strategierna med kopplade aktiviteter klarare.

Tillbaks med taxi. Vi åt lunch alla tre på lokalstället. Jag hade avstämningen av vårens arbete inom SICD med. Trots en del bakslag med L och Sida-ansökan (vilket tar ny fart igen) har vi åstadkommit en hel del. Vi är rätt så inspirerade och fyllda av tillförsikt inför kommande SICD-jobb och -äventyr. Vi lär oss massor här i Bolivia att tillföra Afrika-arbetet.

En stund på rummet och internet-uppkoppling. Eduardo hämtade oss för möte med CADEPIA. Parkerade bilen vid det lilla torget, där CADEPIA har sina lokaler precis intill fängelset för män. Det senare ser för skruttigt ut. Jag försökte ta en del bilder, se intill. Det var ganska svårt, eftersom torget intill var ”bepansrat” med soldater med skarpladdade gevär, läskigt. Fångarna under taket ropade. Ett mer anonymt kvinnofängelse ligger i höran av torget.

Så småningom var tillräckligt många samlade för att CADEPIA-mötet skulle kunna starta. Victor och andra vänner droppade in efter hand. Mycket hög temperatur på detta möte med världens tryck på Eduardo och önskemål om att få vara del av kluster eller starta nya. Ett par mekanik-killar var väldigt på hugget och överlämnade dokument till Eduardo. Den mycket energiska kvinnan i matklustret hytte med fingret och påminde om att matklustret minsann var det första klustret, som skapades i Cochabamba, och detta ska icke förglömmas!!! Hon var jättestolt. Eduardo blev ordentligt bekräftad och gick igång som bara den. En liten lustighet inträffade, när den större CADEPIA-damen (se tidigare blogg) var tvungen att avvika från mötet, och fick mig att nästan hamna i skrattkramp. Kan berätta vid annat tillfälle än bloggen. Situationen har verkligen utvecklats under bara ett år. Deras klusterarbete har skapat relevans minst sagt.

Efter mötet berättade Eduardo om en paradbacke med kvinnostatyer längst upp, som vi kunde se från torget. Det var slaget i början av 1800-talet, som kvinnorna utkämpade och som mors dag är uppkallat utifrån, se bild. Vi hade ett kortare möte med Eduardo på ett café vid plaza Colonne. Eduardo ville berätta lite UMSS-interna saker, som har betydelse för klusterarbetet. Mycket bra kan hända.. Efter detta möte vandrade Peter och Danne tilbaka till hotellet och jag hämtade min skinnjacka. Den senare blev ursnygg och värmande!

På kvällen var det uppsluppen avskedsmiddag (Dan far hem imorgon) med UTT-gänget på nytt ställe. Denna gången hade vi tre tillfälle att presenta mer ordentligt än vad vi gjort de tidigare gångerna. Jag höll ett litet tal. Vännerna blev uppenbart glada över sina cd-skivor, vackra glas och termosmugg med BTH-logga. Svarstal av Carla och presenter till oss i form av de vackraste och mjukaste alpacka-halsdukar. Sen åt vi gott av buffen och drack öl och vin. Mycket prat och skratt. Vid elva bröt vi upp. Dan tog farväl. Eduardo körde oss till hotellet.