Vid nio satt jag utanför restaurangen och väntade på Codjou och chauffören. Behövde inte vänta länge. En slingrande bilfärd genom Accra vidtog, österut. Efter en timma kom vi fram till Institute of Agriculture Research i utkanten av stor staden. Codjou med mig i släptåg letade upp herr Ameleke, som faciliterar Fresh Milk cluster. Vi tre vandrade över till en annan byggnad och satte oss i ett väl avkylt sammanträdesrum. En vänlig dam Patricia anslöt sig efter en stund. Ameleke, som är en försiktig och lite blyg person, började berätta om klustret. Jag fick möjlighet att ställa alla mina frågor. Jag märker att här – precis som i Uganda – är det oartigt att inte titta på personen, som pratar, medan jag skriver. Knepigt. De berättade att folk i Ghana är rädda för färsk mjölk. Torrmjölk går bra. Precis som med svamparna är det därför en särskild marknadsförings-utmaning. Steget till att lansera getmjölk är ännu större. Fick bra svar på medfinansiering. Mötet tog kanske en timma.

C stannade kvar en stund och pratade med någon han känner. Jag satte mig i bilen. Men klev ut igen för att fotografera Ghanas flagga, som var hissad. Den har grönt, gult och rött horisontellt band med en svart stjärna i mitten. Jag frågade George i lördags om stjärnan symboliserar nåt socialistiskt. Nej, den symboliserar Ghana som ‘the star of Africa’, eftersom Ghana var det första afrikanska land, som blev själständigt efter koloniseringen. Det fanns inte tid att åka ut till mjölkbönderna i Sege 70 km från stan. Vi for tillbaka, en färd som tog minst lika lång tid som innan. Krånglade oss vid sidan om stora vägbyggen. Undrar vad de blandar i asfalten för att inte den ska smälta i denna värme. Jag blev avlämnad på hotellet för lunchuppehåll.

Kollade mail, innan jag gick ner för att äta en lättare lunch. Hur kan jag vara så korkad att beställa kycklinghamburgare med fullt av rå sallad, som jag försöker undvika. Nåja, hamburgaren var god och jag plockade bort kaninmaten, som min far kallade dylik råkost och som han gärna undvek. Jag hann betala min hotellnota. Medan jag gjorde det hände en lite incident. Två karlar trängde sig före mig vid receptionsdisken. I vanlig ordning försökte jag hävda min tur, vilket totalt ignorerades. De ville prata med hotellägaren, personligt ärende. Den vänliga, unga kvinnan bakom disken ville först veta vad hon kunde hälsa ägaren (ägarinnan). De ville inget säga utan visade upp en typ ‘polislegitimation’, ‘Don’t frighten me’ sa kvinnan och hämtade ägarinnan. De satte sig i ett rum strax intill och ägarinnan sprang fram och tillbaka för att kolla i datorns arkiv. Undrar vad det var.

Jag blev hämtad av chauffören och körd till STEPRI. Nu är det snart så att jag hittar vägen, fast det är lite för långt för att gå dit. Uppsummeringsmöte med George, Florence och Codjou. En hejig kvinna Hilda från träklustret anslöt sig efter ett tag. Hon kramade om mig, vilket var rörande och lite förvånande. Jag sammanfattade mina klusterbesök och pekade på särskilda iakttagelser. Fick Codjou att ta till orda också. Han är klarsynt. Hilda berättade om sitt träkluster. Hon är rolig. Snart vevade hon med händerna och hävde sig över bordet i sin argumentering för sina aktiviteter, mest kontraktsfixande. Hon var väldigt explicit att hon ville ha klustrets såddfinansiering nu bums.

Halv fem var vi klara och George skjutsade mig till hotellet, efter att vi hälsat på STEPRIs vice-chef, en forskare, som disputerat på FPI i Lund. Vi pratade och skojade på svenska. George var märkbart nöjd med mitt och Ritas besök. Han ska träffa Rita på torsdag. Och jag vill gärna komma tillbaka till Ghana snart. Trivs mycket bra med människorna. Intresset för den internationella forskarskolan är också stort. George vill gärna ha med STEPRI i konsortiet. Både George och jag beklagade vår något irriterade ton i emailväxling om transportkostnader innan besöket (se Georgetjorv i tidigare blogg). No hard feelings.

Rita ringde från Tamale och berättade ingående om vad hon varit med om. Vi ska höras / ses i slutet av nästa vecka och berätta för varandra. Jag duschade, bytte om och packade färdigt. Hotellshuttle till flygplatsen. Gick smidigt att checka in och komma igenom till boardingområdet. Lyckades hitta fina textilier att köpa, enda egentliga shoppingtillfället på hela långa resan.

Sitter och väntar på att få gå ombord på planet till Amsterdam. Detta är alltså slutet på denna reseblogg. Tack för att du orkat läsa. Det känns väldigt roligt att se att det är några som följer mina äventyr, nästan som att jag har dig som läser lite med mig. Välkommen åter vid senare tillfälle.

]]> http://lenatrojer.wordpress.com/2011/10/06/mjolkbonder-och-accra-by-for-now/feed/ 0 lenatrojer IMG_0432 IMG_0431 http://lenatrojer.wordpress.com/2011/10/05/bland-klader-majsbonder-och-svampodlare/ http://lenatrojer.wordpress.com/2011/10/05/bland-klader-majsbonder-och-svampodlare/#comments Wed, 05 Oct 2011 15:48:40 +0000 lenatrojer http://lenatrojer.wordpress.com/?p=1221 ]]> 2011 10 03 måndag
Personalen på hotellet är gulliga, unga vänliga kvinnor som är sig själva. Jag satt bland borden utanför den separata hotellrestaurangen och väntade på Cudjoe från STEPRI från halv nio. Var osäker på när han skulle anlända. Sms-kontakt med George för information. Kvart över nio kom C och chaufför. Vi for genom den vidsträckta staden Accra (delar av den).

Nu såg jag omfattande kåkstäder ganska centralt, massvis med eländiga plåtskjul i ihopträngt gjytter. Kläder hängde på tork längs gaturäckena. Dessa fattiga områden avlöstes av hyfsad lågbebyggelse. Trafiken är tät och segar sig framåt. Mycket gatuförsäljare mellan bilarna. Få tiggare. De människor jag ser lever och rör sig längs gatorna ser välmående ut.

När vi anlände textilklustret var 19 (!) personer samlade och satt utanför ett skrädderi i ett gathörn under tak. Florence och Felicia var där och jag fick sätta mig med dem och C vid ett bord. Presentationsrunda och diskussioner. De närvarande var intresserade och pratglada. Jag fick massa frågor, som det var intressant att få svara på. De var nyfikna på de erfarenheter jag berättade om. Det här klustret har en stark ledning och verkar riktigt på bettet med en påtaglig och avancerad utvecklingsanda. En tremånaders flicka, gudomligt sött, fick jag lov att gulla lite med efter mötet. Tittade på skrädderiet med tre, fyra personal. Vi for vidare i området med F och F i täten och tittade på tre olika affärer, där klustermedlemmar sålde sina alster. Deras design är ursnygg alltifrån jeansplagg till skira linnekänningar. Hade det varit läge att handla hade jag gjort det. En av mötesdeltagarna var också med, en ung klädestillverkare och driftig kvinna. Hon kandiderar för en parlamentsplats i kommande valet. Vi fick tillfälle att prata politik vad gäller kluster och innovation. Jättetrevlig. Jag överlämnade lite BTH presenter. Detta klusterbesök tog ett par timmar.

Sen vidare till FONG, en nationell jordbrukarorganisation, som koordinerar ett majskluster (eller rättare sagt fyra majskluster i landet). Den mycket pratsamma presidenten för FONG tog emot oss tillsammans med en ung kvinnlig medarbetare, som ansvarar för genderfrågor, och en ung man. Presidenten la ut texten om FONG. Till slut fick jag föra honom in på klustret. Jag hade tusen frågor om hur sjutton detta fungerar med en slags dubbelorganisation för klustret. Fick bra svar. Diskussionen blev otroligt intressant, när han livfullt berättade om de starka kvinnliga uppköparna, som tillhör klustret. Mycket bra möte.

Vi fick vatten på sina ställen annars körde vi på hela dagen. Cudjou verkade inte hungrig, inte jag heller i hettan. Nästa klusterbesök var svampklustret. Vi togs emot av den kvinnliga facilitatorn i hennes hem. Det var intressant att se hur hemmen ser ut bakom nedslitna, höga plåtgrindar. Fint, stort hus med en vacker trädgård med mycket växter. Vi satte oss i en av alla soffor, som var uppradade längs väggarna i ett större vardagsrum. Detta kluster har inte kommit igång särskilt trots ett 40-tal medlemmar. Ingen ledningsgrupp finns och facilitatorn är ensam att försök få till nåt samtidigt som hon har mycket starka egenintressen i klustret som svampproducent med flera olika förädlade produkter. Hon pratade mest om hur okunnig den inhemska marknaden är vad gäller svamp. Vi fick se hennes odlingar bakom huset.

Nu var klockan över fyra. Jag blev skjutsad till hotellet. Vi gjorde upp tider för imorgon. George tittade inom hotellet. Han var nyfiken och ville ha rapport. Med påtagligt intresse hörde han på mina berättelser (och entusiasm). Vissa saker visste han inte och fick ideer hur han skulle göra. Mitt besök kanske bidrar lite i STEPRIs arbete. Hade varit kul, om så var fallet. Jag åt middag, en ny ghanansk (?stavning) rätt, gott! Ringde Rita. Hon var märkbart glad. Resan hade gått bra och hon hade besökt flera sheasmörskluster och träffat mycket kvinnor. Hotellet var bättre än det jag bor på. Hon skulle hem till kollegan Pär på kvällen. Skönt att hon har det bra och känner sig trygg. Jag var helt slut på kvällen och la mig tidigt.

En mycket lugn söndag följde. Hade jag vetat hur jag kunde röra mig fotledes i denna stad, skulle jag tagit mig till en kyrka. Jag skulle vilja höra om de sjunger lika vackert och rytmiskt som i Östafrika – vore märkligt om inte. Det jag såg av staden igår, när vi körde, var att det syns ingen beväpnad militärpolis som i Uganda. Det är en säker atmosfär. Accra är mer utvecklad och har till och med parkeringshus. Skillnaden är ganska stor mot exempelvis Kampala och Entebbe. Nu när jag inte är i landet, kan jag berätta mer. Jag var chockad att där se så väldigt mycket tungt beväpnad militärpolis. Jag såg stora tanks med automatvapen i rondellerna och särskilt i Entebbe samt tårgastanks. Presidenten verkar nervös och har skickat mycket av sina beväpnade styrkor ut på gatorna. En otäck stämning. Det blev en clash, när jag var där, med demonstrerande arbetare, men inga döda vad jag vet. Vi pratade om vad min kollegor skulle göra om situationen eskalerade. De får inte riskera sina liv. De skulle ta sina familjer till sina hembyar långt iväg från huvudstaden.

I lugn och ro fick jag en hel del jobb gjort. Strömmen försvann lite då och då under dagen. Jag packade om inför hemresan om ett par dagar. Hade kontakt via gmailchat med Karlshamn och London. Åt en sen lunch, otroligt god inhemsk rätt – stekta bananer (kallas plantain nånting här) och en starkt kryddad böngryta med kyckling. Till det drack jag ljuvlig juice på ananas och ingefära. Jag inbillar mig att mitt halsonda försvann med ingefärsjuicen igår. Läste, tvättade håret. Jag tittar dagligen på Aljazeera, som finns på rummets tv. Vilken bra nyhetsrapportering de har med sin reportrar direkt på plats i oroshärdarna. Det är mycket Afghanistan och Libyen. Såg ett intressant program – Meltdown – en analys av vad som hände i USA, när husbubblan sprack. Kunde se stora delar av senaste Skavlan på svt-play, innan det började hacka alltför påfrestande. Måste se slutet, när jag kommer hem, om Odd och hans kompis från USA, han med långa håret på ryggen. Birgitta hörde av sig via mail från Zanzibar, särskilt intressant att läsa. Hon skickade med sin rapport från Katwe, imponerande.

This was my day.

Satte mig att jobba fram till halv elva. En timma senare hämtade George mig i sin stora stadsjeep. Vi for till STEPRI, där vi gick igenom medfinansiering i detalj. Jag fick också mer detaljerad information om de olika klustren. Mashud tittade in som hastigast.

När vi var klara, for vi till en väldigt trevlig ghanansk (? stavning) restaurang ‘tant Marie’ something. Jag fick ingefärsjuice (whops vad stark) och cocosnötsmjölk att dricka. Vi hade en ingående genomgång av alla ‘extras’ på menyn bland mycket annat om fermenterad majs’gröt’, casava-gröt och vad de heter på lokala språket. Jag åt nån slag risgröt med en starkt kryddad palmoljesoppa med fisk. Det var jättegott. Näsan rann av alla starka kryddor. Vi pratade mycket politik. Väldigt intressant att få hör mer om situationen i Ghana. Vi pratade också forskning något som intresserar George mycket. Kändes oartigt att proppsa på att betala som den värd George starkt förmedlade intryck av att vilja vara.

Sen for vi genom staden. George visade affärsgata med låg ursprunglig bebyggelse, gigantiska nationalmonument och och ministeriebyggnader. Bankpalatsen och konserthuset är pampiga. Vi stannade till vid Art Center. Ett myller av affärer och mycket envetna försäljare. Det var som att gå i stora marknaden i Cochabamba med hundratals småaffärer. Jag ville handla band, men kunde inte uppehålla Georges tid. Hoppas kunna handla textilier, när jag besöker textilklustret, senast på flygplatsen. En minnesvärld lördageftermiddag. George skjutsade mig tillbaka till hotellet.

Ringde mamma, läget är under någorlunda kontroll. Jobbade lite, lyssnade på radionovell och -följetong. Inväntade Rita. Det blev utryckning med shuttlebilen, som kom till hotellet med fel person, som hade uppgivit sig för att vara Rita. Jag fick chauffören att fara tillbaka till flygplatsen och följde själv med. Vi snodde runt och letade. Efter ett tag kom Rita ut. Hennes bagage kom bland de sista. Skönt att hon är här och att allt gått väl. Efter att hon checkat in, satt vi på hennes rum och pratade om min uppkomna situation. Vi gick igenom Tamale-resan noggrannt. Jag ringde Mashud fast timmen var sen, för att konfirmera morgondagen.

För Ritas vänner, som kanske läser denna blogg, åker alltså Rita till Tamale utan mig men med mycket tillförlitlig medarbetare Mashud och dito chaufför, som är med henne hela tiden, för att besöka sheanötsklustren. Jag håller kontakt via sms och mobil, medan jag arbetar kvar i Accra.

Mycket folk på flyget til Nairobi. När jag anlände dit var min första tanke att leta upp affären, som hade sålt en falsk tazanit till mig för två år sedan. Jag hade glasbiten (tanzanitfejken med mig). Men där affären hade legat var det nu ombyggt och bara en vägg. Jag hittade inte heller denna affär nån annanstans. På ett sätt var jag lättad att jag slapp hetsa upp mig en gång till över detta misstag. Satte mig på Javafiket, som nu är renoverat. Inget fritt internet längre, synd. Nu var det segt att hålla mig vaken. Tre timmars väntan. Jag ringde både Magnus och mamma.

Flyget från Nairobi till Accra var också fullsatt. Det tog fem och en halv timma att flyga över den afrikanska kontinenten. Tittade på film, åt, sov och stickade. En amerikansk dam på andra sidan gången blev intresserad av sticket. Hon skulle hädanefter ta med sig bambustickor hon också.

En fuktig, stekvarm hetta slog emot mig, när jag steg av planet i Accra. Det gick smidigt att komma igenom. Visum hade jag fixat hemma. Döm om min förvåning när bagaget kom! Lättnad! Utanför väntade Masahudh och hotell shuttle. M skjutsade mig till hotellet. Jag kände igen honom väl från PACF-konferensen. Han hade mailat mig ett program för dagen, vilket jag inte fått (kanske i spammen). Möte på STEPRI halv tre. Jag hann checka in på hotellet, som ligger nära flygplatsen. Inte det fräschaste hotell jag sett, men det trådlös nätet på rummet är utmärkt. Det gör det uthärdligt. Inget vatten i kranarna, men det fixades snabbt efter att jag påtalat detta.

En chaufför från STEPRI hämtade mig kvart över två. George tog emot på sitt kontor med strålande leende och fast, välkomnande handslag. Han hade kallat samman national steering committee (NSC), varav en person från ett djurforskningsinstitut redan anlänt – en vänlig man, som genast satte sig vid George dator för att kolla nåt. Jag hann prata lite med George, om vad jag tänkte ta upp på mötet och om tid med honom att försöka lista egen medfinansiering för Sida- ansökan.

Vi gick bort till ett mötesrum intill en stor konferenslokal. Där samlades också Florence från textilklustret, som verkar vara George högra hand (en av hans högra händer) i klusterarbetet, M och ytterligare en kille från STEPRI och djurforskarmannen. Presentationsrunda. Sen presenterade jag mig, SICD, samtalen med Sida om såddfinansiering, mina diskussioner med PACF i Arusha och internationella forskarskolan, som George blev mycket intresserad av. Ett bra möte med frågor och god stämning. Mot slutet kom Felicia, också hon från textilklustret, och ordförande Francis, han med den mycket hesa rösten, som jag kände igen från PACF-konferensen i Elmina.

På grund av mammas hälsotillstånd samt behovet att besöka fler kluster stannar jag kvar i Accra och hoppas att Rita fortsatt vill fara till sheanötsklustren i Tamale. M följer med dit. Han kommer från Tamale och är en säker guide och assistent. Jag förhörde mig nogsamt om säkerheten på vägarna. Inga problem dagtid. Jag bokade om mina biljetter för tidigare hemfärd. Detta betyder att jag får mer tid för klusterbesök i Accra, vilket är viktigt för Sidaansökan. Hade mailkontakt med Rita, som kommer imorgon. M och chauffören tog mig till en bankautomat, där jag tog ut pengar för Tamaleresan. Valutan heter cedi och är 1,5 ggr dollarn.

Tillbaka till hotellet. Satte mig med datorn och jobbade undan mail. Åt smakfull ingefärskyckling till middag på restaurangen, som tillhör hotellet. Helt slut i huvudet. Var tvungen att lägga mig tidigt. 3 timmars tidsskillnad från Entebbe gör också sitt till, alltså lite jetleg.

Strax utanför lodgen blev det stopp. En buffel promenerade i ytterst sakta mak på vägen framför. Det gällde att inte irritera detta djur. Vi fick snällt krypa efter. Buffeln vek av precis där två antiloper stod med vackra, ståtliga horn. Sen var det full fart. Vår passagerare på flaket hoppade av i byn nära kanalen, som förbinder de två stora sjöarna. Vi kom så småningom till en kraftigt avgränsande, långsträckt bergskant. Det är Rift valley. Slätten, som brer ut sig under bergskanten är gigantisk – frodig savann. Bergslandskapet som vi for upp i är otroligt grön och vacker – bomullsodlingar, stora bananodlingar. Så småningom brer stora teodlingar ut sig, täta te-busk-landskap.

Det tog ungefär två timmar att köra till Mbarara, där våra vägar skulle skiljas (trodde jag). Charles väntade med sin bil utanför universitetsgrindarna. Detta universitetet verkar ganska kompakt byggt med många institutionsbyggnader nära varandra och fullt med studenter. Här skulle Birgitta och de andra träffa en forskare, som har kopplingar till saltklustret. Vi packade över mitt bagage i Charles bil och sen gav vi två oss iväg mot Kampala.

Kul att träffa Charles igen. Han var pigg och frågade efter alla på campus Karlshamn, särskilt Jonas. Vi planerade Charles fortsatta / avslutande avhandlingsarbete. Han är mycket motiverad och vi fick ihop en bra och detaljerad plan. Sen hann vi prata om allt annat inklusive ICT-klustret. I toppen av ett träd intill vägen fick jag se Ugandas nationalfågel med den ståtliga plymen, vackert! Vi for genom regn. I närheten av Kampala sken solen igen. Ringde mamma och Magnus. Charles körde mig till Entebbe och Botanical hotel. Hela resan från Mbarara tog fem timmar.

Jag bjöd Charles på sen lunch i hotellträdgården. Vi pratade med Kucel i mobilen och checkade av våra avhandlingsdiskussioner. Väl med Kucel och familjen. Vi fick vänta länge på maten. Tillbaka i receptionen väntade överraskning – Birgitta, Lating och chauffören hade anlänt. Jag betalade min nota inklusive internet för 10 USD, eftersom jag skulle fara mitt i natten. Dags att ta farväl av alla. Bodde i ett hotellrum, som verkar var renoverat – ingen äcklig heltäckningsmatta utan blankslipat stengolv. En god stund med datorn, fixade mail, läste nyheter och la upp blogg. Det senare utan bilder eftersom nätet var för segt. Mycket tidig kväll.

For iväg vid halv nio. Ingen krävde någon inträdesavgiftdenna dag heller. En halvtimma senare var vi vid kontoret i Katwe. Bytte några ord innan vi for ner till saltsjön. Vi skulle intervjua extractors dvs de män som ute på sjön hackar upp saltkakor från botten. Dessa män ville bli intervjuade avskilt. Så vi sattes oss – fem män, Birgitta, Jennifer, Victor och jag – i skuggan av ett stort kaktusträd. Flera av männen hade jobbat där i decennier. De berättade mycket. Birgitta lyckades väl med hjälp av bilderna. Vi avslutade med gender-relaterade frågor. Då tog det fyr i debatten. Uppfattade att det var näst intill ett könskrig och fördomarna haglade. Jennifer hade tidigare berättat att det är bland extractors, som den mesta kvinnomisshandel finns. Dessa män var bekväma att prata med särskilt de äldre med vänliga ögon och kloka ord. Vandrade tillbaka till bilarna under fortsatt exalterad diskussion. Lating, som anslutit senare med de andra i ledarskapsgruppen och Tabaro, gick igång.

Tillbaka till kontoret i byn. En sista intervju med en grupp kvinnor tillika saltutvinnare. En ettårig flicka, Fatuma, var med och förgyllde stunden. Sen avslutade vi detta besök med att summera med ledarskapsgruppen och Tabaro. Det hela verkar ha fungerat över förväntan inklusive ett stark intervention för klusterutvecklingen och acceptans från lokalfolket för klustrets betydelse – att det inte bara handlar om saltproduktionsprocesser utan alla förutsättningar för verksamheterna vid saltsjön. Utan att i verklig dialog med (blivande) klustermedlemmar låta dem definiera vad, som är alla deras problem och utmaningar, är det omöjligt för dem att förstå vitsen med kluster. Det är alltså ett antal steg, som måste tas, INNAN frågan om ”vad du kan göra för klustret” över huvud taget kan ställas.

Vi tänkte vi skulle äta lunch med Tabaro och intervjua honom samtidigt på Hippo-lodgen strax intill. Denna lodge består av ett antal tält och ‘tälthus’ rakt ut i flodhäst- och elefantland. Jag tror inte jag skulle våga bo där. Lunch serverades inte just när vi var där. Vi for vidare till vårt ställe. Lating höll god min och lyckades tråckla oss igenom huvudinfarten utan att vi behövde betala. Vi åt lunch med Tabaro och diskuterade samtidigt. Det var inte lätt att få ur Tabaro mer.

Vi langade in våra saker på rummet och gick sen utanför området till en enklare restaurang närmare vattnet, bara för att kolla in för framtida behov. Därefter simmade Birgitta och jag i poolen. Det var som jag föreställt mig – från poolkanten kan jag se de vilda djuren på andra sidan vattnet. Häftigt! Packade ihop alla mina grejer också med tanke på ett smart handbagage för Ghanaresan. Jag ska passera Nairobi och där kan allt hända med bagage. Birgitta och jag satt i baren en god stund och knattade på våra datorer, eftersom nätet fungerade. Ringde bägge döttrarna. Härligt att höra deras röster.

Det är otroligt mycket fågel här. Buskarna fullkomligt sjuder av ljud från alla olika sorters fåglar. De vackert gula vävarfåglarna har sina bon utanför ingångsdörren. Birgitta knackade på för att vi skulle gå och äta frukost. Lating var redan i matsalen.

Vid nio gav vi oss iväg. Då stod två afrikanska vildsvin och mumsade på nedfallande frukter från ett träd precis invid. Vi for till Katwe, vilket tog en halvtimma. Där väntade Tabaro, Jennifer, Victor och de andra. En kort stund på kontoret. Sen for vi ner till saltsjön.

Under det takförsedda men vägglösa samlingsrummet hade vi sedan tre intervjuer på raken. Fem, sex personer i respektive grupp – kvinnliga traders, kvinnliga saltutvinnare och manliga loaders. Det var otroligt intressant. Det var lätt att få igång folk att berätta och diskutera. De var generösa, men lite trötta på besökare som kom och gjorde studier och sen aldrig kom tillbaka med nån information eller uppföljning. Birgitta hade en intervjuguide som stöd, men det ena gav det andra. Jennifer tolkade. Victor, som satt alldeles intill, bröt in och förklarade på ett väl timat och ödmjukt sätt. Tabaro hade sett till att det serverades läsk och pannkakor och de intervjuade fick en liten slant för att vi upptagit deras tid. Det samlades folk runt om, som verkade mycket intresserade av våra diskussioner.

Efter detta for vi med bilarna och tittade på lite saltdammar på andra sidan sjön och hur rätt mycket gräs- och vassmark närmast sjön skyddar dammarna från både lera och vatten. Uppe vid kontoret igen intervjuade vi en sista kvinnogrupp för dagen. Vi bad då att det enbart skulle vara kvinnor närvarande. Det gjorde en viss skillnad. Gubbarna gick och åt lunch. Denna gången jobbade Birgitta med bilder, vilket gjorde intervjun mer strukturerad. Mer och nytt kom fram. Kvinnorna var generösa att berätta och verkade uppskatta tillfället. Klockan var fyra, när vi var klara. Jag var helt slut.

Nu skulle vi köra långt iväg till nåt myndighetskontor bortom kanalen mellan de två stora sjöarna. Detta för att vi skulle få tillåtelse att fara till lodgen utan att behöva betala hög inträdesavgift. Trots besöket och nya telefonsamtal gick det inte. På väg tillbaka fick vi stanna bilen och låta en hel elefantfamilj passera över vägen!!!! Birgitta och jag var uthungrade, hade inte ätit sen frukost. Och bensinen höll på att ta slut i bilen. På nåt sätt kom vi tillbaka till lodgen. Ingen, som kunde ta betalt, vid ingången till nationalparken. Med en passagerare på flaket från ingången, kom vi äntligen tillbaka till vårt övernattningsställe. Nu kom nästa utmaning – nätet fungerade varken för B eller mig trots stark signal. Vi åt middag vid sjutiden. Ringde dotter och mamma. Lugnt hemma, vilket är viktigast.

Genom diverse mobilkontakter fick vi veta att folket i Katwe väntade på oss och undrade var vi var. Snabba ryck. En dryg halvtimmes körning. Vi for ganska snart in i en nationalpark, i vilken Katwe och saltsjön ligger. Antiloper började synas, fler och fler bufflar OCH elefanter!!! ganska nära vägen. Lake Edward och Lake George och ett gigantiskt slättland med höga berg mot Kongogränsen. Mycket vackert!

Jag kände igen mig, när vi körde in i byn Katwe med sitt stora, aldrig fungerande saltraffinaderi. Jennifer, vår tolk, och Victor, ordförande i ledarskapsgruppen, välkomnade oss. En kvinna och en man från ledarskapsgruppen anslöt sig så småningom. Birgitta och jag berättade om syftet med vårt besök och det treåriga forskningsprojektet och hur det kopplar till klustret. Sen fortsatte Victor och Jennifer att berätta. Det blev snabbt en mycket hjärtlig och bekväm stämning. Diskussionen böljade fram och tillbaka. Birgitta fick Victor att på ett stort blad rita upp alla aktörer. Lating antecknade så pennan glödde och gav sig sen in i diskussionen på ett mycket kreativt sätt. Han blir snabbt djupt intresserad och engagerad. Vid flera tillfällen uttryckte Jennifer och Victor sin stora uppskattning av Tabaro och hur han varit med dem under alla åren och ofta kom på besök – ”he is one of us”. Och honom negligerar Y helt som facilitator. En back med läsk höll oss otörstiga.

Så småningom tog vi bilarna, tryckte in oss alla och for ner till saltsjön. Där höll man på att lasta saltkakor, de som används av djur. Alla dammar var översvämmade pga det myckna regnandet. Då är det kris för saltutvinnarna. Vi stod länge ute bland dammarna och blev informerade och diskuterade. De komplexa sambanden och förutsättningarna för en hållbar utvinning beskrevs på ett avancerat sätt, omfattande kunskaper finns. Alltför många aktörer och utfattiga dessutom bidrar till att försvåra situationen ytterligare. Birgitta är så skicklig på att ta folk och agera som den aktionsforskare hon är. Vi gjorde upp planer för intervjuer med Jennifer och Victor för imorgon och på onsdag.

Så for vi tillbaka till kontoret. Fortsatte diskussionerna en stund till. Lating bidrog verkligen och han uppskattades. Det finns så mycket att skriva om, om allt vi fick höra, men det ska jag inte trötta er med här. Det kommer att kunna följas i Birgittas skrivningar. Så var det dax att fara till övernattningsstället Mweya safari lodge, som ligger långt in i nationalparken. Vid en grind vid stora vägen krävdes inträdesavgift. Våra ugandiska kollegor förhandlade så att vi inte skulle behöva betala, eftersom vi bara sover på lodgen och jobbar på dagarna i Katwe. Vi betalade denna gång (25 USD) så får vi se sen. Jennifer och Tabaro följde med till lodgen. Vi åt sen lunch tillsammans. Sen for de. Lating, Birgitta, jag och chauffören blev kvar. Rummen är fina, trådlöst nät runt receptionen och i baren, där B och jag satt ett par timmar och drack te och knattade på våra datorer. Jag ringde mamma.

Birgitta och jag satt bekvämt i baksätet och Lating där fram. Vi körde genom vackra, grönskande landskap. Vidsträckta våtmarker var täckta av papyrus. Birgitta och jag hann att prata en hel del. När vi kom fram till Fortportal, stannade vi på ett bättre ställe och åt lunch. Precis på detta ställe befann sig Byaruhanga, Joshuas handledare. Han anslöt sig och proppsade sen på att betala för oss alla. Generöst! Detta är hans hemstad och i den har han investerat i ett hotellbyggande. Det är i funktion sen ett par år. Efter att vi ätit, for vi till hans hotell och fick en visning. Sen iväg igen. När vi närmade oss Kasese uppenbarade sig ett otroligt vackert bergslandskap – grönt, grönt, grönt.

Vid tre var vi framme vid hotellet, Margarita i Kasese. Det ligger lite längre upp från staden mot bergen. Jag kände igen mig. Tror att det är lite uppfräschat. När jag var här den förra och enda gången var Maja Lindroos med. Kommer så väl ihåg henne här. Birgitta och jag packade in oss i var sina rum och drack sen te tillsammans. Mammas doppvärmare kom till användning. Vi satt en stund på vacker plats i trädgården och jobbade lite. Beställde middagsmat en god stund i förväg. Lating syntes inte till och inte Tabaro heller. Myggen drev oss in på verandan som vetter mot de höga bergen. Vackert! Jag skrev färdigt sakkunnighetsutlåtandet. En sån härlig känsla att få vara två svenska kollegor på detta äventyr och jobb. Både Birgitta och jag åt get till middag, mycket mat och visst tuggmotstånd. Blev knökmätt. När vi nästan var färdiga att gå till våra rum, dök Lating upp. Han hade somnat och sovit flera timmar. Han meddelade att Tabaro övernattar i Fortportal. Åskan mullrade bort över bergen och snart började det regna. Vi lämnade Lating med sin tidning och middagsbetällning. Det blir en lagom tidig morgon imorgon.

En liten teknisk detalj. Det finns inget trådlöst nät här men en säger en kabel att använda. Jag försökte inte ens. Däremot kan jag läsa mina mail via mitt ugandiska simkort, vilket är en fantastisk utveckling, och svara. Täckningen här ute är utomordentlig.